du

Jag har aldrig upplevt den här sortens hjärtesorg förut, det är som om ett stort svart hål som spruckit upp i mitt bröst och skriker efter att fyllas med ord, kärlek och värme från någon som inte längre finns. Och hur det här svarta, onda ska kunna läka finns det ännu inget svar på, ingen väg mot, inget hopp om. Allt jag kan göra är att rida ut vågen av saknad och längtan och hoppas att den en dag kommer att bli mindre intensiv. Sluta vara så isande kall.

Har förlorat ganska många under årens lopp, morföräldrar, farfar, vänner, bekanta och människor jag brytt mig om. Och fy satan vad ont det gör. Vad svårt det är. Var tungt det känns. Men någonstans har jag alltid sett en lindring av den intensiva smärtan som sorg för med sig. 

Varför är det annorlunda denna gång?