Livet alltså

Och just när man trodde att livet inte kunde bli mycket tyngre så ska du gå och dö.


Min morfar dog när mamma fortfarande var tonåring. Mormor blev änka och träffade senare i livet Curt. Han var änkeman och dom fann varandra i sorg och kärlek. När vi föddes var mormor noga med att Curt var Curt och inte morfar. Så han blev "våran Curt" istället och det gick ju precis lika bra. Dom levde tillsammans tills den dagen för ungefär 6 år sedan då mormor valde att somna in för alltid. Han skötte om henne, det stora huset och trädgården. Han bar henne till och med upp och ner för trappan när det behövdes fastän han själv var minst lika gammal. Bäst på att göra pannkakor till oss barn, fast det vågade vi aldrig säga till mormor. Och sämst på att höra vissa röstlägen. Ibland fick man presentera sig sju gånger när man ringde. När han flyttade till en liten lägenhet efter mormors död skaffade han katt, digitalkamera och ny bil för att ha någonting att göra, men när jag skulle hjälpa honom med inställningarna på kameran blev han så otålig att vi inte kom fram till något. Tuff var han minsann, den gamle.

Sov gott fina Curt.

1 comment:

Fia said...

Otroligt fint skrivet. Jag beklagar sorgen.