Emmeli

I lördags stod jag på flygplatsen som ett fån. hjärtat klappade lite snabbare än vanligt och den starka personen jag försökt vara den senaste veckan var igen en liten flicka som saknade sin andra hälft. Jag kämpade mot tårarna när jag såg alla människor som omfamnade varandra med kärlek och glädje. Återförenades. Vid ett tillfälle snyftade jag till högt när ett par i trettioårsåldern sprang emot varandra och kramades hårt och länge. hans ögon var glansiga och den kärleken man kunde se i deras ögon känns få förunnad.

Jag kände från sekunden jag satte min fot på flygplatsområdet att när jag såg min tvilling så skulle det brista för mig. Folk fick tro vad dom ville, att hon varit borta i flera år, att någon dött, blivit sjuk eller att jag bara är en blödig jävel. Och det är ju sant, nu för tiden när jag är extra glad eller ledsen tårarna i känsliga situationer. Jag visste att hon skulle fatta, att det ibland är svårt att separera total jävla glädje med det tunga i bröstet och att då få vara nära den man står närmast är utlösande för alla känslor man bär inom sig.

Hon kom nästan sist av alla. Jag trängde mig förbi den lilla massan av folk som fortfarande stod och kramades. Hon var lik mig, bara lite brunare.