Det blir sällan som man tänkt sig

Om tre dagar fyller jag 25. Halva vägen till 50. Jag vaknar upp i mitt gamla flickrum hos mamma och pappa, här är det sedan länge omgjort till gästrum. Jag är alltså gäst i mitt gamla hem, gäst på obestämt tid. Gäst på gott och ont. Här kommer jag också att vakna upp om dom tre dagarna, halv sju ska klockan ringa och kanske är någon vaken då och säger grattis. Sedan ska jag åka till skolan, över en timme tar det härifrån. Jag har redan funderat på vilken musik jag ska lyssna på som gör min 25 års dag lite bättre.

Det här med att jag ska ha barn när jag är 27 år gammal känns plötsligt väldigt avlägset. Tiden går så fort och det blir sällan som man tänkt sig. I bästa fall har jag väl lyckats få tag på en egen lägenhet när jag är 27, en lägenhet där jag kan stanna längre än ett halvår. Varför vara optimist när man kan vara realist?

 

Det pirrar i fingrarna och ömmar i lederna av ölen jag drack igår. I natt har jag vaknat flera gånger av att jag badat i svett eller skakat av kyla. På och av med täcke. Av och på med täcke. Vänder och vrider. Sover. Är vaken. Sover. Är vaken. Jag undrar om jag har feber, jag hoppas nästan det.