jag pendlar mellan världar. i olika sinnestillstånd lär jag känns mig själv. nya sidor tar form och andra, gamla finner åter sin plats inuti i den person jag är.
jag skrattar. jag gråter. jag samtalar med människor som inte tidigare verkade lika viktiga i min värld som var en bubbla. jag får utbyte, tillit och värme. jag skäms lite över vem jag varit och vem jag är just nu. men det är en insiktsfull skam och den är spännande på något vis.
samtidigt njuter jag, av att få gå inom mig själv på djupet. att få omvärdera och ha tid. tid som kanske alltid funnits där, men som jag tappade bort någonstans på vägen i sökandet efter något större. är kärleken till någon annan större än vikten i att tycka om sig själv?


att lida är ett sätt att förstå vad som verkligen är viktigt här i livet.