Det började nog egentligen i natt när jag flög upp ur sängen med den värsta klumpen i bröstet på grund av att jag varit tyken mot Adam för att han vann över mig i ett spel. Låg och ångrade att jag varit otrevlig men var givetvis för stolt för att säga förlåt. Åh nej, nu har jag förstört allting! Hörde jag mina tankar skrika. Fastän jag visste att jag inte förstört så mycket mer än mitt goda humör, och möjligtvis hans. Men ändå, på något jobbigt sätt smög sig dom där känslorna på och svartmålade hela min tillvaro.
Det är väldigt sällan det blir så här, några gånger om året. Men dom kvällarna/nätterna önskar jag mig hellre döden än att få känna det som löper amok i mina lungor och får hela min insida att spänna sig tills det känns som att tusen nålar kramar om mitt hjärta.
Jag har det bättre än någonsin ocht mitt förnuft säger till mig att jag inte behöver må dåligt över någonting, men det är som att kroppen stänger av och vägrar lyssna. Måste få en urladdning. Måste kortsluta sig själv för att kunna fungera som vanligt igen.
Det kallas ångest har jag hört och det suger hästballe.
No comments:
Post a Comment