
En sån där bild som kan vara svår att se skillnad på, men det går ändå. Det är inte alla gånger man kan göra det vill jag lova, inte ens mamma! Jag och Emmeli var så galet lika till utseendet när vi var små, i alla fall när hon inte log sitt busiga trolleende och jag mitt försiktiga töntleende. Och dom få olikheterna som utmärkte oss hade vi ändå lite av båda två, så när man tryckte på avtryckaren i kameran visse man aldrig hur omöjligt det skulle bli att skriva rätt namn om bilden skulle in i fotoalbumet.
Så är det inte nu för tiden. Nu är vi olika på nästan alla vis. Visst kan man se likheten i botten, i linjer, färger och drag men aldrig att vi skulle vilja eller kunna bli så där igen.
Ibland kan jag till och med tänka att vi egentligen är så olika i personligheten att om det inte vore för systerskapet så hade vi kanske inte ens varit vänner? Konstig tanke. Kanske är det bara så att man ska kompletera varandra?
Emmeli är ju min bästa vän, personen jag delat nästan varje dag i hela mitt liv med. Dom bästa och dom värsta stunderna. Vi har även delat rum, säng, kläder, frukt och godis, födelsedag (och alla andra dagar värda att fira), husdjur, viktiga papper i skolan, idrottsaktiviteter på fritiden, presenter, klass och klasskamrater, föräldrar, gymnasium, lägenhet.
Men det som är allra mest unikt som vi delar (som ingen annan delar) är vårt DNA som är exakt samma. Enäggstvillingskapet är verkligen en speciell sak. Nästan alltid på ett positivt sätt, men ibland jobbigt. Rädslan att det ska komma en dag då man plötsligt är helt ensam finns ständigt i bakhuvudet. Hur gör man då? För fastän man på sätt och vis delat allt, ja till och med födseln så delar man ju faktiskt inte döden. Och fastän man blivit mycket mer självständiga och till synes slår sig fria från varandra så finns alltid det där osynliga bandet. Snart kommer vi ta olika vägar i livet (vi har redan börjat men inte fullt ut). Vi kommer att flytta isär från den här lilla lägenheten vi bor i nu, vi kommer ha olika jobb, och kanske skaffa familjer.
Jag hoppas vi kommer "råka" få barn på ungefär samma gång, och bli tvillingmammorna (som till ytan bara ser ut som vilka vänninor som helst) som kan ta långa promenader med barnvagnen, och prata om allt.
Ja. Jag vet inte riktigt vad jag vill säga med den här texten. Kanske bara berätta lite om vem jag är och vad jag tänker om det viktigaste i mitt liv.