Vinkvink

Idag hade jag en ganska konstig morgon, känslan var i alla fall konstig. Det var som att regnet hade öst ner hela natten, och efter bara två timmars sömn var det dags för Joel att åka bort igen. Hade inte hunnit mer än att sluta mina ögon innan det var tisdag morgon kändes det som. Jag låg ensam kvar i sängen och kände hur det sömniga i mina ögon försvann mer och mer för varje minut klockan tickade framåt. Vid halv sju var det dags, och dörren slogs igen, jag drog täcket om mig och gick upp för att låsa. Sedan vankade jag fram och tillbaka i lägenheten och kände mig rastlös. Jag såg Joel komma ut från porten och gå bort till spårvagnshållplatsen, och fastän fönstret var vidöppet och det är perfekt vinkningsläge därifrån så kunde jag inte förmå mig själv att gå fram och vinka hejdå. Istället satte jag mig i köket och kikade ut bakom en växt för att slippa synas. Där satt jag i några minuter och smygtittade på killen jag är kär i och hade lite ångest för att jag inte kunde vinka med rädslan för att framstå som desperat som inte gick raka vägen tillbaka till sängen och däckade. Jag tror jag lider av lite separationsångest, fast jag gör mitt bästa för att inte visa det.

När jag en liten stund senare återvände till en mjuk skön säng kröp sig tröttheten dock på ganska snabbt. Jag har alltid haft väldigt lätt att somna till stadsbuller, älskar öppet fönster i stan. Det är som en vaggvisa för mina öron. Jag tror jag sov dom tre skönaste timmarna i hela mitt liv den här morgonen, nerbäddad i Joels blåa lakan. När jag vaknade bryggde jag kaffe, vattnade blommorna och tvättade mig med väldigt kallt vatten i ansiktet.
Funderar på att försöka styra upp mitt liv den här veckan, det känns som ett perfekt tillfälle att ta tag i saker.