Kärlek är för töntar som inte vågar slåss

I'M TOO PROUD FOR LOVE.

Mina tankar snurrar helt galet mycket inuti mitt huvud, och jag hinner (tyvärr) tänka igenom mitt liv minst tio gånger varje dag när jag står och stirrar in i en display 8 timmar om dagen.
Jag är bäst på att analysera sönder allting som hade kunnat vara fint och bra. Borde inte tänka så mycket, man ska ju leva för stunden, följa sitt hjärta och allt det där..
Problemet är att jag har inget hjärta, eller jag är i alla fall för feg för att våga känna med det. Jag är för stolt för att kasta mig in i nåt med risk för att bli dissad/krossad/dumpad.
Vet inte riktigt varför jag kom in på massa kärleks-tjat nu, men faktum är att det är ju den delen av sitt liv som man inte kan hålla sig ifrån att tänka på när hjärnan har alldeles för mycket dötid.
Jag har kommit fram till massor av saker under som här veckorna, men ingenting som känns bra eller roligt. Jag har mest insett att jag är hopplös och att det finns tusen grejer som jag vill prata med någon om, men det känns som att det är för många ord för att jag ska orka och dessutom finns inte den där "någon" någon stans. HA!