jag tror att jag är stark när jag promenerar den korta biten bort till lägenheten vi delade. jag tror att jag är stark när jag står i hissen på väg upp mot det som finns kvar av mitt gamla liv. jag tror att jag är stark när jag sätter nyckeln i låset och vrider om. jag tror till och med att jag är stark när du kramar mig så hårt att jag nästan går sönder.
jag packar ner saker i lådor medans du tittar på. jag koncentrerar mig på att slå in porslinet varsamt i tidningspapper. jag diskar upp det som är smutsigt och torkar det länge. jag står på en stol och plockar ner det sista från översta hyllan medans du håller om mina ben. du håller dom som om du aldrig skulle vilja släppa, och jag både älskar det och hatar det på samma gång.
jag är rädd för att kliva ner. för vad som ska hända då, men jag gör det i alla fall för jag vet att jag inte har ett val. och när jag ser in i dina ögon som är blanka av tårar så exploderar mitt hjärta. det går i tusen bitar, och jag spricker som en ballong.
jag förvånar mig själv. hade inte planerat att gråta men jag tänker att det spelar ingen roll längre. jag kan lika gärna släppa ut det som finns där inne. vi känner varandra för väl för att det ska bli pinsamt, din sorg blir min sorg och tvärtom. det känns som att jag gråter som en sten. jag låter tårarna falla men dom är logiska och eftertänksamma. jag vet att mitt liv är på väg någon annan stans, och jag försöker följa med det. besticken ligger kvar i högar på bordet, och tidningspappret är utspritt över hela köket. jag vill berätta för dig om allting som händer och har hänt. men det går inte för dina händer som håller om mig gör mig nästan stum, och vi två tillsammans är nog mer känsliga än dom tunna, tunna vinglasen som jag lämnar i skåpen.
innan jag går säger du förlåt. förlåt för allt.
7 comments:
aj och vad vad tåras i ögon, det är så smärtsamt tiden precis efter man valt olika vägar i livet. det är hemskt. men kram till dig och gråt bort det onda!
så fint evelina.
det där var det finaste idag..
hjärtskärande nanting, jag vill bara gråta och ge dig en kram.
så otroligt starkt skrivet. känlorna känns hela vägen, genom bokstäverna, rakt in i hjärtat på läsaren.
dom där tunna jävla vinglasen...
Jag var tillsammans med en kille i ett år som jag älskade så jag nästan dog varje dag. Sedan gjorde han slut och jag trodde jag var nöjd. Jag sade till folk att jag kommit över honom och trodde inte på mig själv en sekund. Fyra månader senare började vi umgås, som vänner. Sedan gick det inte längre, det var bara att inse att vi fortfarande var kära.
Vi ses fortfarande och jag älskar honom så jag nästan dör varje dag och han säger "Detsamma" och ler så att jag nästan dör igen. Vi är så måna om att få vara med varandra att vi bestämt att vi inte ska vara tillsammans. Inget "pojkvän/flickvän", upptagen, regler, förväntningar. Vi bara umgås och älskar varandra.
Min poäng är att det inte måste dö. Oavsett vad som har hänt så måste det inte det, det är inte det enda alternativet. Hoppas det går som du vill, hur det nu än är.
Post a Comment