Tiden är en tickande bomb

Om en vecka är jag i Stockholm. Jag lägger skuld på den staden för vad som hände där fastän jag vet att det inte var stadens fel. Jag ska på en stor fest med jobbet. Alla verkar vrålpeppade. 
Jag har övervägt minst tusen gånger att säga att jag inte kan följa med. Är rädd. Klumpen i magen av att bara tänka på huvudstaden har varit så stor. Tänk om jag blir tvungen att tampas med mina demoner hela helgen istället för att ha kul? Mest rädd är jag att demonerna skulle vinna och att jag kommer ligga på ett hotellrum och skaka. Ensam.

Sjukt att en kan applicera sin olycka och sina rädslor på sådant som egentligen inte har ett piss med det att göra. Hur många människor bor det inte i den staden som aldrig skulle göra mig illa. Det var inte Stockholms fel att han gjorde som han gjorde och att jag kände mig som den mest ensamma människan i hela världen när jag fortsatte som om ingenting hade hänt fastän jag bara ville skrika och gråta i någons famn. 

-
Lättnaden när jag lämnade stan två dagar senare. När mina föräldrar kom och hämtade mig och fick mig att känna att jag var trygg igen. När jag fick sätta mig i bilen och bara andas medans staden jag bott i det senaste halvåret blev mindre och mindre bakom oss.

Jag vill inte återvända. Inbillar mig att jag kommer springa in i honom det första jag gör. Och om inte det händer så kommer jag bli överkörd av en bil, rånad eller något annat som känns olyckligt.

-
Här om dagen bestämde jag mig i alla fall. Jag ska åka. Jag varken kan eller vill vara en människa som låter mig förminskas och styras av andras dumheter. Mina arbetskamrater är fina och OM något skulle gå åt helvete så skulle jag säkerligen har en vän. Eller flera.

2 comments:

Svår Von Friesendorff said...

Alltså, vill säga något stärkande men kommer bara fram till att du är helt adorable och att jag beundrar allt du gör. Hoppas att resan blir minnesvärd på ett fint sätt, du är gräjt, det borde således också Stockholm bli.

Anonymous said...

Heja!