en hälsning

har inte mått bra det senaste. att bilderna jag tog på julafton har fått stanna kvar i kameran fram tills idag talar ett ganska tydligt språk för mig om hur livslusten varit. inte så stor. glada minnen av fina dagar med familj och vänner har inte vunnit över mörkret som bor i mig. jag har inte haft orken att varken se framåt eller tillbaka. bara kämpat med att ta mig igenom dagarna som kommit.

kameran har inte varit lockande alls. förr i tiden fotade jag som mest när jag mådde dåligt. blev en slags terapi. det är annorlunda nu när jag faller ner i dom där mörka dalarna blir varje andetag en pina. att lyfta kameran känns som ett oändligt steg.

jag skriver idag för att jag bestämt att detta inte ska få vinna över mig. jag måste ta tillbaka det som kändes fint i mitt liv. det handlar inte om att tillvaron är sämre än innan eller att jag inte har lika många fantastiska vänner. det handlar om att jag inte kan låta mig själv falla ännu djupare i detta mörker. 

det skrämmer mig så förbannat mycket.