när jag kommer in i rummet ser jag dig på sängkanten med ryggen mot mig. utanför blåser höstlöven av träden och målar vackra färger på marken. i ditt rum hörs inte blåsten, där är det tyst, men mina steg bryter den tystnaden när jag långsamt går mot dig. du vänder dig inte om, tittar inte på mig utan fortsätter stirra ut genom fönstret när jag sätter mig ner på sängen bredvid dig.
för första gången i hela mitt liv ser jag stora tårar falla från dina ögon. droppar ner i ditt knä och blir till små mönster på byxorna du lånat från sjukhuset som är tre storlekar för stora. jag vill så gärna vara stark, så som du varit för mig men jag vet inte ens om du vill ha mig där för du visar ingenting annat än tomhet och sorg. du visar inte ens att du ser mig och jag kan bara anta att du vill ha mig där och att du accepterar att det är ombytta roller just då, när jag vaggar dig i min famn och viskar att allt ska bli bra.
No comments:
Post a Comment