varför ska det vara så satans svårt att vara ung, kvinna och bli tagen på allvar?
för många gånger har jag fått frågor som "är det din kamera?" eller "är du fotograf?" i situationer där min yrkesroll varit så otroligt uppenbar.
vad förväntar människor sig att jag ska svara? "nej jag står bara och håller den här kameran för den riktige fotografen som är iväg och kissar med kuken och passade på att ta lite bilder".
och andra situationer som jag varje gång dom inträffar önskar från djupet av mitt hjärta att aldrig mer behöva vara med om - när sexismen får tala. "kan man betala med natura eller?" är en klassiker som jag fick höra senast idag. och alltid från en kille som alltid står och flinar och tror att han har sagt något jätteskojigt.
visst kan jag leva med att detta händer, problematiken ligget inte i att det är outhärdligt utan snarare i att jag bara inte kan förstå varför det händer. det är så sjukt att jag inte kan hitta någon annan förklaring än kön, något som borde vara helt oviktig i en situation där borde bli bemött utifrån min yrkesroll och min person, inte efter vad jag har mellan benen.
jag har testat så mycket för att få bli tagen på allvar och med full respekt! jag vet att jag har pondus, jag kan
klä mig, jag kan tala för mig, jag är proffsig i det jag gör, jag kan ge svar på tal, jag är socialt kompetent och
ändå händer det igen och igen och igen. dom sociala koderna suddas ut på grund av andra människors obetänksamhet och brist på respekt gentemot det andra könet. för ja, det är 99,9% män som förvånat frågar om jag verkligen är fotograf fastän jag står med kameran i högsta hugg och det är ALLTID män som kommer med förslag om alternativ betalning eller skämtar sexistiskt och förväntar sig att man ska skratta gott och ge dom en klapp på axeln.
jag undrar bara,
VAD SKA MAN GÖRA FÖR ATT SLIPPA DETTA? Går det helt enkelt inte att kombinera visst yrkesliv med att vara ung kvinna som inte ser ut som stryk?
Med vänlig hälsning
4 comments:
Krossa strukturen är min lösning. Det kanske tar lite tid bara.
Som när jag hade sökt ett fotografjobb som jag var överkvalicifierad för och de svarar i telefonen: "Nej, vi anlitade en kille." Blev så himla paff och arg att jag surade väldigt länge. Som att det skulle vara en giltig anledning? Usch och tvi på sådant!
Könsmaktsordningen. Patriarkatet. Kvinnohatet. Det där eviga slemmet som en alltid, var eviga dag, dygnet runt (förutom i ett pure love sisterhood) måste vada igenom. Men ju mer vi tar dessa krig och säger ifrån, och ju mer vi står starka tillsammans (systrar) så kan vi krossa skiten. Här kommer massa styrka: och en KRAM!
men fy faan. det bästa man kan göra i en sådan situation är nog att på något sätt påpeka att personerna som frågar/föreslår är sexistiska. går ju att göra med varierande grad ilska/kylighet/humor/avsnoppning liksom. huvudsaken är de får veta att de betedde sig som störiga mansgrisar och hoppas på att de kanske reflekterar lite över sig själva och sitt beteende (även om den chansen oftast är liten när det gäller störiga mansgrisar).
men det är också jävligt tröttsamt att behöva ta strider som man inte valt att hamna i. patriarkatet är ju så jävla tröttsamt i sig självt liksom och jag känner ibland att jag vill kämpa men inte orkar. men så tänker jag också att om vi är flera som tar striderna på våra olika håll så kommer det till slut att ändras. hoppas jag iaf :) stay strong!!
Post a Comment