Minnen #37

På centralstationen. Jag är sexton år, lika gammal som du. Vi pratar i telefon, du är full och hög som vanligt. Ena sekunden vill du att jag kommer, nästa vill du inte. Du är otydlig, obehaglig, okänslig. Men mitt tonårshjärta är nyförälskat, ungt och oerfaret så jag lyssnar inte på magkänslan. Jag står vid tågdörren och tvekar, känner dig inte tillräckligt väl för att kunna läsa dig i den här situationen. Precis innan tåget ska rulla säger du att jag ska komma och naiv som jag är kastar jag mig på pendeln för att få träffa dig. Du säger att jag ska hoppa av vid Aspen, tre hållplatser tidigare än där du bor. Jag undrar varför och du svarar att det är fest där. Jag frågar flera gånger, om du verkligen är säker, säger att jag sitter på sista tåget och att jag inte kan ta nästa om du inte är där. Sedan dör min mobil, det sista jag hör är att du skriker någonting om fest i Aspen.
Så jag hoppar av där. Det är vinter och jag är alldeles för lätt klädd för kylan som möter mig. Stationen är helt öde, du syns ingenstans. Jag väntar ganska länge, tänker att fylla och tidsuppfattning inte alltid går hand i hand. Att du är försenad.
När det går upp för mig att du inte kommer blir mitt hjärta ungefär lika kallt som snötäcket som ligger på marken. Mobilen som en sten i fickan, död. Känner jag någon som bor i närheten? Nej. Jag kommer att dö här inatt tänker jag när tårarna börjar rulla ner för mina kinder.

3 comments:

Lydia said...

Mitt hjärta gråter när jag läser det här.

Den där känslan av att personen man är förälskad i säger att han ska komma men inte gör det... usch...

Nathalie said...

Aj i hjärtat.

Jeanette said...

Du är otroligt begåvad! Jag älskar att läsa dina minnen. Brukar spara dom till sist. :)