Sjukt emo

Hittade den här texten från juni 2008 i bloggen. Shit alltså. Tänk vad livet förändras. Det kändes både bra och dåligt att läsa den. Bra för att jag inte kunde minnas den tiden eller förstå att det är jag som skrivit så. Dåligt för att jag var ett jävla emo utan framtidstro eller liv.

"Hej alla glada jävlar!
Min såkallade semestervecka har varit en djup svacka i mitt liv. Mitt hjärta har varit alldeles kallt och konstigt, och jag har bara velat gråta eller skrika. Jag behöver byta ut min kropp, den fungerar inte som den ska, den gör ont, blöder, ömmar, värker och svullnar upp. Jag hatar det, jag hatar det så mycket att jag har god lust att dra täcket över huvudet och inte vakna förrän det knappt finns något kvar av mig.
Jag har varit full för många dagar i rad, men vad ska man annars ta sig till när humöret är för jävligt? Fyllan är en go kompis i nöd, men vad gör man när den går över och bara bakfyllan finns kvar? Grinar? Nej, töntigt. Sover? Ja, om man kan.
Idag är det måndag och den här veckan börjar som en stor flopp. Jag sover för länge, vaknar med helvetesmagen, möts av en förskräckligt bitter familj, äter en äcklig frukost, förlorar i betapet och hör hård blåst utanför fönstret. Orka!
Jag måste fixa ett jobb, en lägenhet och en bättre hälsa. Frågan är bara hur det ska gå till när man heter Evelina och har tappat peppen helt och hållet?

Så här ser listan ut idag,

1. Skriva om mitt CV så att jag kan lura någon att vilja jobba med mig.
2. Leta efter lägenhet (och få ångest över att allt är så dyrt och omöjligt)
3. Må dåligt över att mina äggstockar kramar musten ur mig och vill döda mig.
4. Försöka minnas känslan av en kyss.

Tänk att jag är 21 år gammal, klockan är 15.30 på en måndag, jag bor hemma hos mina föräldrar och jag ligger fortfarande i sängen iklädd nerdregglad morgonrock och bloggar! Jag borde skämmas, men det är så mycket enklare och mer njutningsfullt än att faktiskt ta tag i sitt liv."



foto: jesper berg