Då var kaffet kallt också

Jaha, tack så jävla mycket. Tack för att du vägrar förstå när jag säger att jag är ensam och rädd för vargen. Istället blir du avundjuk för att jag aldrig kommer gifta mig. Det är då jag exploderar, och du får se den där sidan av mig som du aldrig sett förut, den som är varken hård eller mjuk. Du får se den där sidan som inte är någonting mer än raseri över all smärta vi ska kosta varandra. Jag tycker det är pinsamt att tappa kontrollen, att nästan bli en varg precis som du. Du orkar uppenbarligen inte lyssna på mitt tjat eftersom du har proppat in massor av godis och pizza i öronen. Du går med hårda steg, smäller igen dörren så att någonting går sönder. Du måste vara farlig, du måste vara en varg. Det spelar ingen större roll vad du är, för kaffet har ändå hunnit bli kallt.

Ännu en dag är över, och jag undrar vart du tog vägen när du bara gick offline i mitt liv. Jag undrar vem jag var innan jag mötte dig. Ibland minns jag att jag var stark. Jag minns en hund som var ute på långa promenader. Jag minns inga vargar. Jag minns att jag tyckte om mig själv. Men ibland minns jag ingenting alls, och jag får en känsla av att innan någon annan byggde upp mitt liv med tvivel och rädsla så var jag bara ett grått korn, ett räkskal i soptunnan, en kall kopp kaffe, kanske rent av kaffesump.

Jag vet att jag tänker fel när jag tänker att du gjorde rätt som tog emot all skit som andra gav dig, och delade med dig av den till mig. Jag skyllde allt på åksjuka när jag kräktes i diket av skuld över att inte ha kunnat rädda dig innan du förstörde mig. Jag borde inte prata om kaffe i olika former, men hellre det än våld och likgiltighet. Jag borde sluta tänka tillbaka och ställa frågor som jag ändå aldrig kommer få svar på. Jag gjorde aldrig något fel, jag ville bara bjuda dig på fika.