Och där låg jag, helt naken på golvet i ett pojkrum som jag aldrig borde besökt, och önskade mig verkligen bort någon helt annan stans. Inte ens på skoj kunde jag förstå vad det var jag sysslade med, varför jag hade viskat, "hem till dig, eller till mig" i det där örat för att sedan bli till den största förödmjukelse i min historia. Nu låg jag ju liksom där, nyknullad utan känsel i benen, ryggen och rumpan, sämsta ligget någonsin. Kommer knappt ihåg mitt eget namn, och ännu mindre hur jag hamnade med en på ett kallt pojkrumsgolv med en gitarr mellan benen. Som om någon skulle förbarma sig och sjunga en vaggvisa. "VAR ÄR MINA KLÄDER", vrålade jag. Du skrattade, pekade på mig där jag låg, och svarade att jag inte skulle väcka dina föräldrar. Sedan kastade du till mig ett tre dagar svettigt linne som jag lyckades dra på mig fortare än ljuset. Det skavade mot mina bröst, men nu var allt lite mer som vanligt igen. Jag var tillabaka som den påklädda tråkiga kompis-tjejen, där jag trivs bäst. Nu gällde det vara att skapa en minneslucka som var stor nog att trolla bort så gott som hela den här kvällen för alla som varit inblandade. Nu gällde det att förtränga ditt skrattande och pekande.
Innan jag skulle somna lyckades jag få tag i min mobil, som tack och lov inte hade ramlat ut fickan den här brutala fyllekvällen. "1 nytt meddelande" stod det, och jag läste fastän allt var som i en dimma.
Plötsligt var allt klart framför mig, och det stod, "EJAN, VART TOG DU VÄGEN?", jag ställe mig själv samma fråga. VART FAN TOG JAG VÄGEN? Varför kunde du inte frågat det innan jag klev in i den där taxibilen? Varför är det alltid försent för att ställa allting till rätta och ångra sig? Och, varför, varför måste man låtsas som att man är en jävla sten?
När jag gick ut från din port bakfull som ett svin morgonen därpå såg jag att du bodde granne med min farmor.
No comments:
Post a Comment