2014

2014, inte det bästa året av mitt liv. Jag skulle nästan vilja kalla det för det sämsta men på något vis känns det fel för det har hänt så lite hemskheter om jag jämför med exempelvis 2013. Det är bara känslan som dröjt sig kvar in i detta året. Den hemska känslan av meningslöshet. Känslan av att inte vara på väg någon annan stans än till de gråa hårens land. Ett land av förfall. Ett land som ingen av oss vill möta i ensamhet. 2014 var året som fick mig att åldras tio år på ett år. Tack så mycket för det.

*

Första Januari började med fyrverkerier och hångel till höger och vänster. Jag svepte flera glas bubbel på mycket kort tid i hopp om att någonting fantastiskt skulle hända. En kille som inte attraherade mig för fem öre fick ett par passionerade kyssar och mitt nummer och några timmar senare satt jag ensam på spårvagnen mot Majorna med en gigantisk ångestklump i bröstet. Jag tänkte på honom, han som jag älskade men inte kunde få. Han som inte ens ville stanna på den här jorden längre. Så började det nya året med en mörk, maktlös natt.

Januari var kallt med mycket fylla och fina återseenden. Januari var också att besöka min psykolog två gånger i veckan för att så småningom prata om det som satt på tvären i min hals. Men vi kom aldrig dit. Obehaget för den lille mannen som satt på en stol bakom mig när jag låg i hans jävla divan blev för mycket. Han ville prata om att män ibland begår sexuella handlingar då dom befinner sig i en gråzon. En dag bad jag honom lägga sig där jag låg och han tittade oförstående på mig. Sedan gick jag och kom inte tillbaks igen. 

Så fortlöpte årets första kalla månader. Jag jobbade mest eller fördrev tid tillsammans med få, nära vänner. Vi kunde prata om livets upp och nedgångar utan alkohol i kroppen vilket jag uppskattade. Men ofta blev vi fulla ihop och ramlade in på samtalsämnen som var tabu och över gränser. Då, ibland kände jag att jag var lycklig på riktigt. Att fasaden rasade. Att jag genom att gå sönder kunde bli hel igen.

En morgon när jag promenerade från den där människan som jag älskade men inte kunde få så hade körsbärsträden börjat blomma. Jag minns att jag bara stod och stirrade, så förvånad över att det varit vinter igår. Våren kom på en vecka och med den blev hela tillvaron enklare. Jag tror till och med att jag stod framför spegeln ett par gånger och tänkte att jag kunde passa in någonstans. Och med någon.

Det bästa under våren var två saker. Att sitta på ett berg i kvällssolen och bara vara. Och dagen då jag fick visa upp några av mina foton igen. Alla uppmuntrande ord jag fick höra och så många leende munnar. Jag sög i mig som en törstig vampyr och sparade allt i mitt inre rum. Ett rum där jag kan plocka fram glada minnen när jag behöver dom som mest. Som en påminnelse om att jag är bra på någonting om jag vill vara det.

Sommaren kom på riktigt och priset jag betalade för att älska någon jag inte kunde få började bli högt. Spegelbilden ville ibland spotta mig själv i ansiktet och berätta att jag var en värdelös skit så jag gav mig ut på jakt efter någon som kunde dra mig ur fällan jag hamnat i. Jag träffade konstiga män. Men också dom fina. Dom som borde bli älskade, dock av någon annan än mig. Blev några kyssar rikare men ingenting hjälpte. Jag köpte korta klänningar. Drack drinkar på uteserveringar. Åkte till havet. Åkte till landet. Ville besegra känslan av att skämmas. Jag levde livet utan att stanna upp i några veckor. Semester kallas det och fastän jag började den som en olycklig spillra blev mina sista semesterveckor årets bästa tid.

Sommaren avslutade jag med att flytta in i en nygammal lägenhet. Samma som jag levde i tillsammans med min första kille. Jag kände mig trygg och tacksam att jag fick hyra under en längre period och av någon jag litar på till hundra. Jag köpte soffa som gav plats till alla mina kuddar och jag köpte en säng som fick sitt eget rum. I bröstet växte någonting annat än ångest. Det kändes som värme.

När jag skriver detta sitter jag i soffan bland alla mina kuddar. Hösten kom och övergick i vinter. Jag har krigat mot inre demoner och för att lyckas känna mig fin och värdefull igen. För att lita på folk. För att förstå att jag betyder något för några. Jag har förlikat mig med att kärlek inte behöver vara vackert men att jag hellre älskar än att glömma. Jag är inte där än men jag har i alla fall hopp inom mig. Ångesten kommer inte lika ofta. Kanske att jag skulle skaffa mig en ny psykolog? En kvinna som inte pratar massa skit. Som fattar att det är jag som har befunnit mig i en gråzon. Inte kuken.

Gott nytt 2015.