hur börjar jag lita på snubbar igen? kommer jag känna mig förnedrad för evigt? vet ju att inte alla är som idioten som bestämde sig för att stoppa kuken i mig medans jag sov.
1 comment:
Anonymous
said...
Jag gjorde det, i alla fall sort of, och ändå kan jag inte förklara hur det hände. Jag blev sexuellt utnyttjad som barn. Aldrig våldtagen, men tagen på, tungkysst, utsatt. När jag var fjorton blev jag kysst mot min vilja av en nästan jämnårig kille. Han ville att jag skulle följa med honom hem, när jag sa nej lyfte han upp mig för att bära iväg med mig. Jag har då sannerligen inte haft föräldrar som klarat av att beskydda mig, men någon sorts känsla för mitt värde och min okränkbarhet måste de ha präntat i mig trots allt, för där och då sa jag: "Sätt ner mig", och han gjorde det. Jag gick hem och grät, alldeles vimmelkantig. Det var sista veckan före sommarlovet, och hela den sommaren var en sommar när jag inte litade på män, killar pojkar. Och jag skämdes. jag skämdes för att jag kände mig otrygg när jag hälsade på min barndomsvän när han var ensam hemma med sin pappa. Jag skämdes för att jag hade känt dem hela mitt liv och för att de aldrig aldrig någonsin gjort mig illa och för att jag på ett plan förstod att de inte skulle göra det nu heller - likväl var jag rädd. Jag var rädd för min pappa. När skolan började igen på hösten kände jag obehag om en kille satte sig bredvid mig i skolbussen. Jag var fjorton år och alldeles sprucken inombords. jag var tvungen att vänta på skolbussen varje morgon tillsammans med killen som struntat i min ovilja. Varje dag när jag gick till skolbussen hoppades jag att han skulle ha försovit sig och missa bussen. Han försökte prata med mig ända tills jag sa åt honom: "Jag vill inte ha någon kontakt med dig". Och ändå var jag tvungen att stå på den där jävla busshållplatsen tillsammans med honom varje morgon.
Jag vet inte när det blev bättre, eller hur. Jag vet bara att han gick ut nian och att vi slutade dela skolbusshållplats. Att jag blev kär i en kille som var snäll och som jag tyckte om att krama. Att jag slutade se precis varenda person av motsatt kön som ett potentiellt hot. Men först sedan jag för länge sedan blivit vuxen blev jag också till slut någorlunda hel inombords. Samtidigt som det är en fantastisk sak att jag faktiskt blivit hel igen sörjer jag också att det tog sådan tid, att jag förlorat så många år på vägen.
Jag vet inte om du sökt professionell hjälp, någon kunnig att prata med. Jag rekommenderar det. Jag vet inte om det hade snabbat upp min egen process om jag fått mera professionell hjälp längs vägen - antagligen. Jag tror i alla fall att det inte skadar, även om det skulle vara så att man inte genast märker av resultatet.
(Ibland tänker jag att man kanske måste vara kvar i det där stadiet när man inte litar på män ett tag. Att det är det enda sättet man kan skydda sig själv, att man måste få lite tid att läka först. Samtidigt tror jag också att man kan fastna i det där stadiet. En utomstående professionell kanske kan hjälpa en att förstå om man är skrämd och har svårt att lita på män för att man fortfarande behöver skydda sig, eller om man är skrämd för att man inte vet hur man kommer ur det.)
1 comment:
Jag gjorde det, i alla fall sort of, och ändå kan jag inte förklara hur det hände.
Jag blev sexuellt utnyttjad som barn. Aldrig våldtagen, men tagen på, tungkysst, utsatt. När jag var fjorton blev jag kysst mot min vilja av en nästan jämnårig kille. Han ville att jag skulle följa med honom hem, när jag sa nej lyfte han upp mig för att bära iväg med mig. Jag har då sannerligen inte haft föräldrar som klarat av att beskydda mig, men någon sorts känsla för mitt värde och min okränkbarhet måste de ha präntat i mig trots allt, för där och då sa jag: "Sätt ner mig", och han gjorde det.
Jag gick hem och grät, alldeles vimmelkantig. Det var sista veckan före sommarlovet, och hela den sommaren var en sommar när jag inte litade på män, killar pojkar. Och jag skämdes. jag skämdes för att jag kände mig otrygg när jag hälsade på min barndomsvän när han var ensam hemma med sin pappa. Jag skämdes för att jag hade känt dem hela mitt liv och för att de aldrig aldrig någonsin gjort mig illa och för att jag på ett plan förstod att de inte skulle göra det nu heller - likväl var jag rädd. Jag var rädd för min pappa. När skolan började igen på hösten kände jag obehag om en kille satte sig bredvid mig i skolbussen. Jag var fjorton år och alldeles sprucken inombords. jag var tvungen att vänta på skolbussen varje morgon tillsammans med killen som struntat i min ovilja. Varje dag när jag gick till skolbussen hoppades jag att han skulle ha försovit sig och missa bussen. Han försökte prata med mig ända tills jag sa åt honom: "Jag vill inte ha någon kontakt med dig". Och ändå var jag tvungen att stå på den där jävla busshållplatsen tillsammans med honom varje morgon.
Jag vet inte när det blev bättre, eller hur. Jag vet bara att han gick ut nian och att vi slutade dela skolbusshållplats. Att jag blev kär i en kille som var snäll och som jag tyckte om att krama. Att jag slutade se precis varenda person av motsatt kön som ett potentiellt hot. Men först sedan jag för länge sedan blivit vuxen blev jag också till slut någorlunda hel inombords. Samtidigt som det är en fantastisk sak att jag faktiskt blivit hel igen sörjer jag också att det tog sådan tid, att jag förlorat så många år på vägen.
Jag vet inte om du sökt professionell hjälp, någon kunnig att prata med. Jag rekommenderar det. Jag vet inte om det hade snabbat upp min egen process om jag fått mera professionell hjälp längs vägen - antagligen. Jag tror i alla fall att det inte skadar, även om det skulle vara så att man inte genast märker av resultatet.
(Ibland tänker jag att man kanske måste vara kvar i det där stadiet när man inte litar på män ett tag. Att det är det enda sättet man kan skydda sig själv, att man måste få lite tid att läka först. Samtidigt tror jag också att man kan fastna i det där stadiet. En utomstående professionell kanske kan hjälpa en att förstå om man är skrämd och har svårt att lita på män för att man fortfarande behöver skydda sig, eller om man är skrämd för att man inte vet hur man kommer ur det.)
Post a Comment