Tiden är en tickande bomb

Om en vecka är jag i Stockholm. Jag lägger skuld på den staden för vad som hände där fastän jag vet att det inte var stadens fel. Jag ska på en stor fest med jobbet. Alla verkar vrålpeppade. 
Jag har övervägt minst tusen gånger att säga att jag inte kan följa med. Är rädd. Klumpen i magen av att bara tänka på huvudstaden har varit så stor. Tänk om jag blir tvungen att tampas med mina demoner hela helgen istället för att ha kul? Mest rädd är jag att demonerna skulle vinna och att jag kommer ligga på ett hotellrum och skaka. Ensam.

Sjukt att en kan applicera sin olycka och sina rädslor på sådant som egentligen inte har ett piss med det att göra. Hur många människor bor det inte i den staden som aldrig skulle göra mig illa. Det var inte Stockholms fel att han gjorde som han gjorde och att jag kände mig som den mest ensamma människan i hela världen när jag fortsatte som om ingenting hade hänt fastän jag bara ville skrika och gråta i någons famn. 

-
Lättnaden när jag lämnade stan två dagar senare. När mina föräldrar kom och hämtade mig och fick mig att känna att jag var trygg igen. När jag fick sätta mig i bilen och bara andas medans staden jag bott i det senaste halvåret blev mindre och mindre bakom oss.

Jag vill inte återvända. Inbillar mig att jag kommer springa in i honom det första jag gör. Och om inte det händer så kommer jag bli överkörd av en bil, rånad eller något annat som känns olyckligt.

-
Här om dagen bestämde jag mig i alla fall. Jag ska åka. Jag varken kan eller vill vara en människa som låter mig förminskas och styras av andras dumheter. Mina arbetskamrater är fina och OM något skulle gå åt helvete så skulle jag säkerligen har en vän. Eller flera.

X

Året som ska bli

Året började allt annat än bra, med att all min livslust var någon annan stans. Jag skrattade och log men kände mig olycklig och tom. Sedan hände något, jag vet inte vad. Kanske var det att jag bestämde mig för att det inte fick fortsätta vara så, eller så var det allt mitt svarta där inne som började ta slut. En dag vaknade jag upp och kände mig lättare. Nu har det gått ett par veckor på nya året och jag har skrattat från hjärtat ganska många gånger. Till och med känt mig lycklig.

Firade nyår med massa godingar från min gamla klass. Så himla fin kväll och fina vänner även fast det slutade med att jag åkte hem och var ledsen.

Vänner. Det bästa som finns. Här "firade" vi av Jenny som flyttade till Bali två dagar senare. Deppigt för oss men hoppas det blir fantastiskt för henne.

Har hängt en del i min systers kök och varit avundsjuk på valen på väggen.

Ensamtid är nyttigt ibland. Tankarna har blivit ljusare och bättre för varje dag. Förra veckan kikade solen fram och Slottskogen var sitt allra vackraste när jag tog en promenad där i.

Sedan föll det snö och när jag inte jobbade drack jag vin med fantastiska vänner och halvsov på soffor efter samtal om livet.

getting lost is not a waste of time

skulle vilja åka iväg med henne. inte nödvändigtvis så långt bort, det skulle gå utmärkt att bara resa tillbaka till sommaren och den här skogen där hon kastade sånt hon inte ville ha och lärde mig att ta det lugnt.

en hälsning

har inte mått bra det senaste. att bilderna jag tog på julafton har fått stanna kvar i kameran fram tills idag talar ett ganska tydligt språk för mig om hur livslusten varit. inte så stor. glada minnen av fina dagar med familj och vänner har inte vunnit över mörkret som bor i mig. jag har inte haft orken att varken se framåt eller tillbaka. bara kämpat med att ta mig igenom dagarna som kommit.

kameran har inte varit lockande alls. förr i tiden fotade jag som mest när jag mådde dåligt. blev en slags terapi. det är annorlunda nu när jag faller ner i dom där mörka dalarna blir varje andetag en pina. att lyfta kameran känns som ett oändligt steg.

jag skriver idag för att jag bestämt att detta inte ska få vinna över mig. jag måste ta tillbaka det som kändes fint i mitt liv. det handlar inte om att tillvaron är sämre än innan eller att jag inte har lika många fantastiska vänner. det handlar om att jag inte kan låta mig själv falla ännu djupare i detta mörker. 

det skrämmer mig så förbannat mycket.

X

Ska börja göra listor igen. Sätta upp mål. Hitta en mening.