Tick tack

I dagar har jag gått runt som en tickande bomb. Redo att möta den där väggen och fälla dom där tårarna. Måste mjukna upp. Sluta gå med axlarna vid öronen. Lätta på det som växer där inne som jag inte kan styra.
Men ingenting har hänt. Jag har fortsatt som innan. Jobba, äta, sova, träna, jobba, sova, äta, bajsa, jobba, sova, äta, jobba, träna, skratta, äta, jobba, sova, jobba, sova.

Jag hade bestämt sedan ett tag tillbaka att jag skulle hälsa på hos farmor idag. Och jag visste redan när jag klev av spårvagnen. Jag skulle få gråta ögonen ur mig på en kyrogård. Typiskt-klassiskt. Inte i min ensamhet men ändå på en plats där det känns okej också för allmän beskådan.
Med ögonen stängda kunde jag hittat till hennes grav. Mina ben nästan gick av sig själv och det var knappt så att jag hann upp för den lilla backen. Grät tyst och länge. Tårarna fick pulsera ut ur mina ögon och jag kom på mig själv med att tänka att jag ångrade att jag lämnat solglasögonen hemma.

Medveten. Till och med då.

Sedan kom den. En oändlig huvudvärk.
Och jag åkte hem.