förlåt för allt

jag bloggar asdåligt och astråkigt nu för tiden. vågar inte längre skriva om det jag tänker fastän jag ibland vill. kanske kommer försöka nu. vi får se.

jag är inte en rolig person längre. jag kan skratta och skoja på utsidan och folk skrattar ofta med. men på insidan är jag en annan. jag vill och vågar inte låta någon lära känna mig på djupet och om jag mot all förmodan släpper in någon så grips jag av panik när jag förstår vad jag gjort. vill säga upp bekantskapen med människan och fly landet så att vi aldrig mer ses. jag vill börja om på nytt. där ingen känner mig. vara en perfekt människa. vara enkel. vara lycklig. vara snygg. och oförstörd.

ibland gör det nästan fysiskt ont i mig att se någon i ögonen för länge. rädslan att bli genomskådad. avslöjad. dömd. jag vet inte vad dom kan finna där.


-
jag har börjat gå hos en psykolog. till och med där drabbas jag av dom här känslorna. jag tvingar mig själv att försöka prata ohämmat men det finns ord jag undviker. vissa jag inte säger alls. ämnen jag väljer att inte beröra.
min psykolog är en man. det borde inte spela någon roll men det gör det. jag skäms över att jag tänkt att jag hoppas att han aldrig reflekterat över mitt utseende eller min sexualitet. jag hoppas att han aldrig tänkt att jag är söt, snygg eller ens att jag är tjej/kvinna. jag vill vara könlös för att kunna tala. 

känner mig ofta som ett objekt. är hela tiden så in i helvete medveten om vad jag gör. vad jag säger. hur jag säger det. vill gärna vara smart. allmänbildad. en tänkare. men i själva verket är jag nog ganska korkad. om jag möter en man på gatan och han tittar på mig med en uppskattande blick blir jag inte glad längre. det skulle jag nog blivit förut. nu blir jag ledsen. sårad. önskar djupt att han ska titta bort. som om jag vore luft.

mina tankar om män i allmänhet har förändrats. och jag vill inte att det ska vara så. men dom har väl förändrats i takt med att jag har förändrats. jag tror gott om nästan alla men bär ändå med mig en klump i bröstet varje gång jag hamnar i en situation där jag inte vet vem som har makten. det kan räcka med att jag jobbar över och enda kollegan som är kvar förutom jag är en man. 

-
men bortom allt detta har jag släppt in någon i min värld. jag förstår inte varför men det har varit mer än bara ett val. det är någonting med honom som inte gör mig det minsta rädd. och det ger mig hopp om att jag ska kunna bli mig själv igen.

5 comments:

Anonymous said...

Har aldrig tidigare känt igen mig så mycket i det du skrivit.
Tack. N.

Chatrin Loov said...

Jag blir så jävla arg så jag inte vet var jag ska ta vägen, hur fan är vissa män funtade? Hur kan man ta sig friheten att skada någon annan så som du blev skadad?

Men tummen upp för sista stycket iaf!

(Och blogga så mycket du har lust, jag blir glad när det finns ett nytt inlägg men har inga förväntningar)

tearsandpearls said...

En stor stor kram!

Anonymous said...

<3<3<3<3<3<3

Kämpar också med detta. Är 26 i dag, antar att det kommer att vara en kamp hela livet. Såg ett blingigt guldhalsband på instagram häromdagen med texten "trust no men". Jag blev så kär i det halsbandet och så fruktansvärt sorgsen i hjärtat, så jag började gråta. Och över att jag ofta tänker "livet i ett patriarkat" och peppar mig själv att fortsätta kämpa och inte bara ge upp en dag. Det finns ju fina saker också, t ex blommor som här på sidorna av din fina blogg!!

Vi får kämpa med varandra och verkligen njuta när det sker fina saker i livet. Jag hejar på dig.

/en läsare

C said...

hej hej hej

jag vill bara krama dig sådär systerligt hårt fastän jag inte alls kan känna igen mig i vad du säger.

du har varit en förebild för mig i så många år fastän du inte vet om det. fått mig att våga massor med saker, som att investera i en fin kamera och klippa håret kort och mörkt och köpa tights i konstiga mönster fastän jag är en tråkig person som trivs bäst i skuggan där ingen ser mig.

och att våga skriva små, korta, personliga texter, som blivit kärlekstal i skoluppgifter och gett mig MVG i svenska.

det känns ganska töntigt att skriva det här men det är så det är och eftersom du har varit så betydande för mig så hoppas jag att du kommer må bättre snart.

puss&kram.