En vecka sedan jag senast skrev någonting här. För länge för att vara jag. Och ikväll passar inte heller egentligen, mitt huvud är som en tryckkokare och min kropp är öm både här och där. Senaste tiden har varit väldigt händelserik, både bra och dåliga saker har hänt, men mest bra. Har spenderat största delen av tiden i skolan, med att förbereda inför vernissage, ha vernissage, ladda om efter vernissage och som så många gånger förr när men äntligen tagit sig upp för det höga berget och står där och viftar med flaggan så tappar man balansen och faller ner till en klippavsats med en hård smäll och blir liggande där ett tag innan man kan resa sig.
Så här har livet sett ut från min trogne följeslagare, mobilen:
Mycket ensamhet när det inte varit skola, men visst fan har jag gjort mig fin för det. Rosa läppar och glada miner fastän jag vaknar och somnar tillsammans med enbart mig själv var eviga dag nu för tiden.
Hälsade på föräldrarna och gosade så klart med Gösta Ekman! Nu när Leo är borta får man ge lite extra kärlek till den tjockisen.
Åka färja varje dag, ibland sol, ibland grått. Och alltid ett lager av smuts mellan mig och det som är vackert.
Sista gången i farmors lägenhet. Delade upp och rensade bort allt och fastän jag får ärva fantastiska saker som luktar precis som hon luktade så är tomheten i bröstet precis lika stor.
Min bästa vän som jobbar som projektledare på Röhsska gjorde mig stolt med en viktig, intressant och fin utställning som uppmärksammar hiv/aids.
Kylan blev bara värre och värre och det var långkalsonger och vintertofflor som gällde hemma.
Åkte mer båt och det klara vädret gjorde att minusgraderna bara blev lägre och lägre.
Långa dagar i skolan resulterade i allt möjligt, som nya visitkort till exempel!
Gjorde också fina inbjudningskort till spännande människor inför vårt vernissage. Till middag åt jag oftast det som fanns kvar i kylen från nån handling för ett par veckor sen.
En morgon träffade jag på den här söta babyn och mitt hjärta brast. Ville bara ta med och bädda ner i sängen.
Emmeli bodde hos mig några dagar och hade med sig cirka en miljon ansikten som jag fick leka med.
Jag ensamlunchade och ensambadade men vad glad för det.
Sedan var det äntligen dags för vårt examensvernissage! Jag hängde en bild i ca 100x80 cm och hade gjort två böcker, en som handlade om tvillingskap och en som handlade om kärlek till någon man bestämt sig för att sluta älska.
Min andra och bättre hälft var så klart där!
På söndagen opererades min käre far och jag åkte hem till familjen för att hjälpa till, umgås och mysa. Pappa fick komma hem redan samma dag och med sig hade han min favoritleksak - kryckor!
Sedan var det min tur att hamna på sjukan. Inte på grund av kryckorna utan på grund av något helt annat som visade sig vara lungsäcksinflammation och däri livet befinner jag mig nu, inte på sjukhus men i sviterna efter den där jävla lung-skiten.
No comments:
Post a Comment