sju våningar upp håller du om mig. håller mig hårt som om du var rädd att jag skulle falla. jag lyssnar efter dina andetag, försöker höra om du sover eller är vaken. jag andas lugnt. är alltid lugn när jag är med dig. inte faller jag när jag är i din famn, men jag balanserar aldrig heller så våghalsigt vid stupet som just då.
vi vaggar fram och tillbaka i någon slags dvala. vänder och vrider oss utan att släppa taget om varandra. jag andas i din nacke. drar in doften som om det vore sista gången. är det sista gången? tänker att om jag kunde så skulle jag stanna i det här ögonblicket och inte kliva upp, mot det kalla, hårda, svåra. verkligheten.
No comments:
Post a Comment