Att ha ett hem

Partille.

Jag växte upp i en villa i Partille med stor tomt där körsbärsträden blommade och gräsmattan gav plats för utomhuslek året om. Jag delade rum med min tvillingsyster tills dess att jag slutade mellanstadiet.

När det var dags för högstadie började flyttlådorna packas och familjen lämnade vårt barndomsparadis för ett nytt hus. Där fick jag mitt första egna rum. Jag fick välja färg på väggarna och minns att det blev helt annorlunda mot vad jag tänkt mig. Rummet hann vara gult, lila och vitt under åren innan jag blev såpass gammal att det var dags för mig att lämna tryggheten hos mamma och pappa för att klara mig på egen hand.

Övre Olskroksgatan.

Min första lägenhet låg på Redbergsplatsen och jag delade den med min gymnasiebästis Daniel. Det var en etta och ganska fort stötte vi på problem med att inte få ha ett privatliv. Jag hade pojkvän och han fickvän som inte var så sugna på att dela sovrum med oss båda. Men att få ha ett hem där man kunde göra lite som man ville kunde inte mätas med mycket annat, jag brukade sitta i köksfönstret och röka cigaretter medans jag lyssnade på tågen som åkte förbi där nedanför. Vi hade jämt folk på besök som drack öl eller hade varit nere vid järnvägsspåren och målat graffiti. Utsikten var det bästa med hela situationen, jag minns att jag tänkte att jag var lycklig som hade fått en så fin utsikt när min högsta dröm var att bli fotograf men ibland hjälpte inte utsikten och då satt jag i trapphuset och önskade ensamhet. En dag när vi var bortresta ringde polisen och berättade att vi haft inbrott, två fattiga sjuttonåringar blev genast ännu fattigare och det var startskottet på en tillbaka flytt till föräldrahemmet.
Chapmans torg.

Jag blev kvar hos föräldrarna ett bra tag tills dess att jag träffade honom. Från dag ett var förälskelsen ett faktum och det dröjde inte länge innan jag flyttade in i hans lilla tvåa i majorna. Livet kändes så självklart och allt bara hände. Vi fixade och grejade med hemmet som skulle vara vårt gemensamma, dagar och nätter flöt ihop i en härlig rosa dröm tills en dag då verkligheten hann ikapp och det inte var så bra och fint längre. Allt vi köpt tillsammans skulle delas upp och känslorna skulle hållas åt sidan då vi bodde tillsammans ett tag efter kraschen. Eftersom jag var den som flyttat in hos honom blev det givetvis jag som fick ta mitt pick och pack och hitta första bästa nödlösning på situationen. I den här flytten lämnade jag mitt hem och min kärlek på samma gång och det gjorde ont.

Såggatan.

Lösningen blev min syster som bodde bara några hundra meter bort. Hon hyrde en lite för dyr lägenhet och var inte så svår att övertala om ett samboskap. Jag minns att dagen då jag flyttade in hos henne var så fin och sorglig på samma gång. Hon kunde inte vara med under flytten men när jag kom in i lägenheten stod en blomma på köksbordet och en lapp med texten,"välkommen hem". Jag grät när jag läste det, kände hur mitt hjärta var så skört och sög i sig av all kärlek direkt. Vi bråkade mycket under tiden jag bodde hos henne, men lika fort som vi blev ovänner blev vi sedan vänner igen. Jag fick ta över hennes sovrum och kände en sådan enorm tacksamhet emot henne när hon flyttade ut sina saker i vardagsrummet som blev hennes. Tillsammans med henne kändes vardagen lite enklare, en kort period flög iväg och plötsligt hade jag delat mina dagar med henne i över ett år.

Majstångsgatan

Så kom plötsligt dagen då jag skulle få ha mitt eget. Inget förstahandskontrakt så klart,men en lägenhet för bara mig. Ingen annan att ta hänsyn till eller tänka på, jag skulle få en fristad, en plats att läka på. Lägenheten var egentligen både för fin och för billig för att vara sann men ibland ska väl saker och ting bara få gå bra tänkte jag. Utsikten var i klass med järnvägsspåren och dessutom fanns det balkong i trapphuset för sommarens varma dagar. Här bodde jag det bästa året jag varit med om. Jag fick lov att vara mig själv, jag fick ha ensamhet men också fanns det tid och plats att bygga upp en tvåsamhet. Drömmen på denna gata tog slut fortare än jag hoppats, men tacksamheten kommer alltid att vara mycket större än besvikelsen över att behöva lämna.

Haga Östergata

Trots rädsla för att göra samma misstag som en annan gång packade jag mina saker och flyttade in hos kärleken. Han bodde i kollektiv i Haga och jag såg mycket fram emot att få dela min vardag tillsammans med honom. Jag var nu sambo med den finaste människan jag mött, i en lägenhet som hade stans bästa läge men ändå kunde jag inte finns den där harmonin jag haft innan. Vi fixade och grejade för att det hela skulle kännas bättre och mina tankar om att det här bara var något tillfälligt försvann mer och mer med tiden. Jag började se kollektivet som mitt hem och tog mig friheten att styra och ställa lite väl mycket ibland. Jag saknade en fristad men kärleken och rädslan att förlora Adam tog liksom över och jag intalade mig själv att med tidens hjälp skulle det inre lugnet infinna sig. Det skulle finnas en lösning. Jag kunde förändra, förenklas och bli en bättre människa - om inte för min egen skulle så för hans.