minnen #28

det är en av dom första gångerna jag passar min lillasyster. hon är bara en liten flicka, och jag är också ett barn. men mamma litar på mig, hon säger att jag är tillräckligt stor nu. att hon vet att jag kan ta ansvar. det är mycket på grund av tilliten från mamma som jag säger nej när min syster bönar och ber om att få gå och bada. vi är på landet där det är tre meter till havet från vår stuga och vi är så gott som uppväxta i havet. ändå säger jag nej. jag tycker att vi ska vänta tills mamma kommer hem. min syster surar lite, men jag tror att hon förstår.
jag föreslår svarte-petter, ett roligt spel. vi sätter oss mitt emot varandra på varsinn pall i den lilla stugan. när det är min systers tur vägrar hon lägga ut sina kort. hon bara sitter där och stirrar. först tror jag att hon retas. sedan går en iskall ilning genom mig när jag förstår vad det är som håller på att hända.
jag är tillräckligt snabbt uppe på benen för att fånga upp hennes lilla kropp när ögonen rullar bakåt och hon faller av pallen.