jag springer. jag springer utan att veta vart jag ska. hade jag inte haft så förbannat dålig kondition så hade jag nog aldrig stannat. då hade jag fortsatt mot världens ände för att kasta mig ut därifrån och låtit luften sluka mig. då hade jag fortsatt tills det inte fanns någonting kvar av mig och jag var alldeles tom.
rusar in på någon stig för att gömma mig. in bland träden, över staket och upp. blir sittande i det blöta gräset, flåsande efter luft som en jävla hund. pinsamt. ändå tänder jag en cigarett så fort som jag bara kan. och en till. och en till. jag har aldrig känt mig så tom. jag gråtar högt som fan, det bara bränner i mig. låter tårarna rinna ner för mina kinder tillsammans med regnet, blir så mycket så att det inte ens går att gråta längre. gråten förvandlas liksom till tysta skrik.
försöker finns någon logik i allting. försöker hitta mitt sunda förnuft. men jag orkar inte, det gör för ont. i varje andetag jag tar känns det som att någon sticker tusen nålar in i mitt blödande hjärta.
nu vet jag hur det känns.
3 comments:
Men Evelina det låter inte alls bra. Och för kryptiskt för att man skall kunna komma med något konstruktivt. I vilket fall, går det över som med allt annat!
Du är så fin och bra. KRAM
jag önskar verkligen ingen den känslan. och då menar jag ingen. inte ens fuckface.
jag blir hellre torterad med cigaretter och startkablar än att vara med om den sinnesstämningen igen.
usch. snart blir det party och då ska vi alla vara glada.
Post a Comment