Akuten, Östa sjukhuset. Jag hatar det stället.
Har inte varit där sedan den gången min lillasyster hade små lejonkungentrosor dom klippte av innanför ambulansintagets svängdörrar. Såg så många vuxna som stod böjda över båren hon låg på och jobbade med hennes lilla kropp. Minns tårarna i mammas ögon och paniken i pappas när han tvingades använda det där ordet jag bara hört på tv innan. Jag visste att det var en synonym för att dö. Ordet han valde var, avlida.
Hur ordet högg som tusen knivar i mitt hjärta. Och paniken i bröstet. Fick mig att skrika högt. Fick mig att förstå att livet kunde förändras på minuter och sekunder.
Jag var tio år gammal såg mamma och pappa försvinna iväg i kaoset. Blev lämnad ensam i dom kala korridorerna med den kliniska doften.
Jag minns sköterskan som tog med mig och Emmeli in i en sjukhussal. Att hon serverade oss frukost som jag bara tittade på. Minns tv:n som stod på, hur hon bytte till ett barnprogram men jag har ingen aning om vilket. Jag minns hur toaletten såg ut när jag började kräkas där inne, insåg trots min ålder att det inte var sjukdom utan rädsla som fick mig att hamna där. Att det bara kom mer och mer som om jag var en bottenlös fontän.
No comments:
Post a Comment