Livet

På senaste tiden har jag bekantat mig med en ny känsla. En ganska jävla oangenäm sådan om jag får säga det själv. Dödsångest kallas den och är inte så skön att handskas med. Hittills har den inte fått gå ut över det som är kul och bra i livet men allt oftare kommer jag på mig själv med att sitta och stirra rakt ut i luften med en klump i bröstet, planera för min egen begravning eller på morgonen vakna i en säng som är genomblöt av svett med ett lakan som ligger som en liten korv i mitten.
Jag lovade mig själv att göra ett lika bra jobb som innan på praktiken men för kanske tredje gången i livet har jag lyckats försova mig. Jag har fått gå därifrån för att tänka på annat och ja, idag åkte jag till och med hem och drog täcket över huvudet. 

För några veckor sedan trodde jag inte detta skulle hända mig. Jag kände mig iskall och cool lugn fastän jag visste att det var någonting med min kropp som inte riktigt stämde. Jag kände mig inte ens orolig när jag gick till läkaren, han rynkade på pannan och sa att det här ska vi nog gå vidare med. 
Och dom få som visste vad det handlade om visade jag inte en min för. Sa att jag var trygg och att han sagt att jag absolut kunde andas ut fastän det redan då började växa en liten klump av oro inom mig.
Jag trodde aldrig att känslan skulle förvandlas till detta


Det ringde en sjuksköterska och skällde ut mig. Jag förstår att det var i all välmening för att jag inte kunde komma på första tiden jag fick från sjukhuset. Jag förklarade att jag är i Stockholm och att det krävs lite planering för att kunna sätta sig på ett tåg till Göteborg. Och framför planering krävs pengar, för att betala biljetten.
Hon var upprörd och sa att jag prioriterade skola framför hälsa. Hon sa det inte bara en gång, utan snarare tre, fyra, fem. 

Det var då det hände. Oron och ilskan i hennes röst fick mig nog att förstå allvaret i vad som kunde hända. Så hon bokade om tiden jag hade, igen. Absolut inte mer än ett par, max tre veckor sa hon. För då var jag otroligt dum.
När vi la på borde jag andats ut. Men jag kunde inte, hon hade liksom tagit all den luft jag samlat på mig som var skön att andas och kvar fanns bara den tunga tjocka luften som nästan skär i lungorna.