det var en vårdag. jag hade varit ute på ett fotojobb som gått snett, tappat min blixt i en gatukorsning och cyklat sönder mina tunna strumpbyxor. tog vägen förbi netto och köpte ett par nya för 19 kronor. sedan krängde jag av mig dom gamla och på med dom nyinköpta mitt på 2a långgatan.
det var butiksfest runt hörnet. jag hade lovat att fota, så kameran åkte fram igen. jag hade tur att det var en dagsfest så att jag inte behövde använda blixten. min bröstkorg var fylld med alla möjliga olika känslor, och jag försökte skyla över min osäkerhet med hjälp av ny hårfärg och fina kläder. tror jag lyckas, övertygade i alla fall mig själv om att jag var bra. och snygg.
sedan drack jag öl mitt på dagen på öppen gata, rökte cigaretter och tog mina fotografier. tappade bort min mobiltelefon någonstans på vägen och blev lämnad av alla som borde hjälpt mig att leta.
när jag cyklade hem kändes eftermiddagen inte alls lika solig som innan. jag tänkte på dig, och hur vi skulle nå varandra nu när jag saknade mobil. jag undrade om det var ett tecken på att vi inte borde ses.
i kiosken utanför min lägenhet köpte jag ett kontantkort, sedan bad jag till gudarna att jag skulle hitta min gamla telefon så att jag kunde ringa dig. det gjorde jag. och jag ringde. beklagade mig, och sa att jag tappat peppen efter den här dagen.
på något vis lyckades du övertala mig att jag inte skulle ligga kvar i mina rutiga lakan, utan resa mig upp från sängen och ta spårvagnen hem till dig. under resan tänkte jag på allt möjligt. på mitt liv, och hur oväntade svängar det tagit sedan jag träffade dig. jag tänkte på att du kanske inte skulle ge mig en chans till om jag ville ha det.
hemma hos dig såg det ut som vanligt. du såg ut som vanligt. och jag tänkte att ingenting hade förändrats, allt fanns kvar.
No comments:
Post a Comment