vill inte

det var längesen jag kände mig så ångestladdad som i kväll. vill inte att morgondagen ska komma. vill fortsätta förneka verkligheten, bara lite till.  vill inte säga hejdå till henne. vill inte förstå att jag aldrig mer kommer få sitta i hennes kök och äta kanelbullar. vill inte förstå att jag aldrig mer kommer få höra alla spännande historier om hur pappa var som barn. vill inte förstå att jag aldrig mer kommer få sjunga hennes favoritlåtar och se hennes fina leende med gluggen mellan framtänderna. vill inte förstå att jag aldrig mer kommer få hålla den där varma, trygga handen i min. vill inte se min familj i tårar i morgon. 

någon sa att jag var stark. men just nu känner jag mig som världens svagaste människa.

2 comments:

jennycatharina said...

det är inte svagt att sörja, det är mänskligt.
jag finns här, alltid!

Carrillojckh said...

det är inte svagt att sörja, det är mänskligt. jag finns här, alltid!