21 år

det är snart 21 år sedan jag vaknade upp på sippedalsvägen en tidig morgon och fick beskedet från mamma att vattnet hade gått. mina föräldrar tillhörde generationen vattensäng och 1992 var det fortfarande en sådan som stod placerad i sovrummet med den rosa heltäckningsmattan. jag förstod inte varför mamma var så dum att hon låg kvar i sängen om den nu gått sönder. men jag förstod att hon gjorde det för vår systers skull, vår ofödda lillasyster.

nästa minne jag har från den dagen är när farmor kommer in genom dörren, morgonpigg som få och en trygghet mitt i kaoset. det kom en ambulans och hämtade mamma och vi vinkade adjö från trappen. jag och emmeli hade inte en tanke på allt som kunde hända på vägen, det enda vi visste var att vi skulle få ett litet syskon.

-
när hon föddes gick inte mycket rätt. hon kom ut åt fel håll och sedan inte alls. om inte mamma hade tagit strypgrepp på den där läkaren och sagt att hon kände att barnet höll på att dö så hade hon förmodligen inte funnits. syrebristen på grund av all väntan blev ändå till hjärnskador på hennes lilla hjärna och när hon  kom ut så började en helt ny historia i våra liv. en bergodalbana med många toppar och dalar. en evighetslektion om hur vi skulle fortsätta fungera som familj.

jag och emmeli var mycket hos farmor den tiden mamma och pappa spenderade på sjukhuset. men aldrig kände vi oss ensamma med den enorma mängt kärlek hon gav till oss. aldrig var vi hungriga på grund av alla pannkakor som smakade himmelriket. och aldrig lät hon oss bete oss så som mamma och pappa inte hade velat. min farmor var en liten kvinna med mycket pondus. inte rädd att säga ifrån eller ryta till när vi var för busiga. hon gjorde det mer som en förälder än en farmor, tog fullt ansvar när mamma och pappa inte kunde, vilket stärkte våra band och gjorde oss trygga.
vi var på landet och i stan. vi lekte och pratade allvar. vi åkte på utflykter eller bara till mataffären. hon såg till att vi hade det bra. hon såg till att ge oss en fantastisk värld att vara i.

-
21 år är en lång tid fastän jag har minnen från då som känns som igår. livet har förändrats på alla tänkbara vis. min lillasyster har svävat mellan liv och död fler gånger än jag vill räkna och tillvaron har inte alltid varit lika enkel som när vi var små ovetande barn. men idag är vi alla vuxna, starka och självständiga individer. vi klarade det fint tack vare personerna som format oss och gett oss kärlek och trygghet när vi behövt det. idag är vi tre systrar som står på egna ben och själva är beredda att ge kärlek och trygghet till den som behöver.

nu är det farmor som ligger där i sjuksängen. och inte ett strypgrepp eller någon läkare i världen kan förändra hennes öde. det enda vi kan göra är att sitta där på sängkanten och hålla hennes hand. varje andetag är en kamp och jag känner mig självisk när jag sluter mina ögon och önskar att det ska komma ett nytt. vill inte att det här ska vara slutet. men det är det.

1 comment:

sara said...

fint skrivet. så mycket kärlek. hoppas ni får ett fint avsked, så fint det kan bli.