Befinner mig på landet på tjörn, i mitt barndomaparadis - en liten, liten röd stuga på en klippa 3 meter från havet. Här börjar dagarna så tidigt, allting är så stilla och tiden är vänlig som inte går varken för snabbt eller för långsamt. Härifrån har jag mina absolut vackraste minnen. Från regniga dagar inne i den lilla röda stugan då jag och min syster samsats framför tv:n eller med något spel man spelat otaliga gånger förut, till timmar av lek i havet med olika flytleksaker med stora reklamtexter som pappa fått från jobbet. Och för att inte tala om när vi hade båten, frihetskänslan man kände när man tuffade ut med den på öppet hav. Jag satt alltid längst fram och nynnade på någon 90-tals hit medan vågorna slog så att båten hoppade och sommarluften fick håret att flyga.
Underbart att vara här nu igen i alla fall, jag vet ärligt talat inte när jag kommer åka hem. Så länge maten räcker och vädret är på topp vill jag stanna. Jag vill njuta av den sista tiden jag har på det här fantastiska stället, den platsen i mitt liv som alltid funnits oavsett vad som hänt runt omkring en i livet. För så är det, att landet är inte bara en vacker plats, det är en trygg punkt, en fristad, ett slott uppbyggt av massor av fina minnen. Och snart ska det säljas, försvinna från min familj för alltid. Mina barn kommer inte få uppleva allt det underbara jag har fått uppleva här, och det är en vetskap som gör lite ont. Men just nu vill jag bara vara, försöka njuta så mycket som möjligt så länge jag kan. Allting ordnar sig tillslut.
