weeks

den här bildserien får illustrera dom senaste veckornas känslor. men jag ser fan ljuset i tunneln och det är sommar där.

hejrå

Åker iväg till Borås över helgen. Tar med mig kameran (!!!)

Instagrammaraton

Mobilen finns i min hand hela tiden. Har liksom blivit ännu mer av en trogen följeslagare när det mesta i livet verkar gå emot en. Här är lite instagramande som jag bidragit med på senaste tiden:

Var på Liseberg med familjen. Åkte nästan allt och fick dödsångest av vissa, slänggungorna till exempel. När blev jag en sån mes?

Tog en sväng i parisehjulet och såg på stan.

Liseberg var ganska öde och tomt den där dagen.

Jag och Emmeli hängde mycket. Det är skönt att ha varandra i vått och torrt, här i vått :)

Jag gjorde mitt röda hår ljusare, här är jag skeptisk och bitter innan men det blev ju bra!

Leo var som vanligt inte sugen på att vara med på bild, men när man spenderar så mycket tid med sötnosen som jag gör nu så måste man ju försöka fånga honom.

Skypemöte mellan Sverige-Berlin.

Sedan var det nästan sommar i ett par dagar och jag körde på tema: randigt.

 Emmeli bakade massor av fina kakor till vårt 50års kalas.

Jag bidrog med exotiska fruktfat.

Fick en väldigt fin present från Astrid.

Och plötsligt hade jag fått hem glada tjejer som drack vin på vardagsrumsgolvet.

Jag var nöjd med rödvinstungan!

Sedan började Göteborg att gråta, mycket och länge. Det hade sina anledningar, typ ledsna hjärtan och döda morfarsgubbar.

Jag såg en hund på myrorna.

Poserade framför huset innan jag skulle till skolan.

Åkte färja och njöt av den sköna vårvinden.

Drack öl på andra långgatan så klart.

Emmeli lämnade stan för ett par veckor. Jag pussade henne hejdå på centralen.

Jag spelade in en kortfilm med mig själv som i huvudrollen. En tagning blev det, sedan var jag nöjd. Och ful.

Klassisk husmanskost.

Låg i sängen och försökte må bra.

Tog en promenad mot okända delar av staden.

Besökte min lilla mormors grav och beundrade det här trädet som växer upp ur den vackraste grav jag sett.

Passade även på att säga hej till mormors föräldrar.

Göteborg är ganska fantastiskt ändå, även fast livet är svårt ibland. Men det här med att man lever över huvud taget... det kanske man ska vara lite glad över och göra nåt bra av? Jag tänkte det  i alla fall.

sinfonia per due violini

Den förlorade rösten

När jag vaknade i lördags var min röst borta. Inte helt borta men alldeles kraxig och hes som om jag varit på festival. Är inte förkyld eller allergisk så jag blev ganska förvånad. Sjukt dålig tidpunkt för att tappa rösten då vi skulle ha hit massa folk på födelsedagsgrillning senare under kvällen. Rösten blev så klart sämre och sämre ju fler gäster som kom och i samma takt som jag drack öl. När det var dags att sova fick jag bara ur mig något pipigt, hest gnällande. 
På söndagen vaknade jag och hade glömt bort mitt problem, men när jag öppnade munnen för att prata blev jag både skräckslagen och påmind. Jag var så gott som stum, kunde bara viska.
Vad tyst hela den dagen, drack massa té med honung och citron. På måndag var rösten svajig som fan, men den hade i alla fall ökat lite i styrka. Jag lät ungefär som en kraxande kråka men man kunde i alla fall höra vad jag sa. På tisdag började den närma sig nivån när det faktiskt kan låta gött att vara hes. Dock kom jag inte hela vägen dit för efter en heldag i skolan kände jag att det var en bra idé med öl och cigg. Så blev det också och  trevlighetsnivån var så hög att jag inte borde ångra mig. Men under sista ölen så var rösten påtagligt sämre och när jag ringde min syster på vägen hem så kunde hon knappt höra vad jag sa. I morse vaknade jag åter igen utan röst och kände mig som ett riktigt dumhuvud. Läskigt att förstå att någonting är riktigt fel där inne när man skriker och det inte kommer nåt ljud. Har knarkat halstabletter och té hela dagen för att låta som en människa i morgon. Måste nog ta det lite lugnare ett tag för stämbanden orkar inte med mig.


Fan vad opassande att drabbas av detta nu. Långhelg och allt.

Livet alltså

Och just när man trodde att livet inte kunde bli mycket tyngre så ska du gå och dö.

Min morfar dog när mamma fortfarande var tonåring. Mormor blev änka och träffade senare i livet Curt. Han var änkeman och dom fann varandra i sorg och kärlek. När vi föddes var mormor noga med att Curt var Curt och inte morfar. Så han blev "våran Curt" istället och det gick ju precis lika bra. Dom levde tillsammans tills den dagen för ungefär 6 år sedan då mormor valde att somna in för alltid. Han skötte om henne, det stora huset och trädgården. Han bar henne till och med upp och ner för trappan när det behövdes fastän han själv var minst lika gammal. Bäst på att göra pannkakor till oss barn, fast det vågade vi aldrig säga till mormor. Och sämst på att höra vissa röstlägen. Ibland fick man presentera sig sju gånger när man ringde. När han flyttade till en liten lägenhet efter mormors död skaffade han katt, digitalkamera och ny bil för att ha någonting att göra, men när jag skulle hjälpa honom med inställningarna på kameran blev han så otålig att vi inte kom fram till något. Tuff var han minsann, den gamle.

Sov gott fina Curt.

och självklart såg du inte att det fanns en bild på dig bredvid sängen

Modeworkshop

Senaste veckorna har min klass haft modeworkshop. Där har vi bland annat fått göra en del bilder och material till en modellagentur som ska nylansera sig här i Göteborg. JO!Models heter dom och fastän jag inte varit i mitt esse så har veckorna varit lärorika och spännande. Den här filmen visar lite Behind The Scenes från en plåtning/film vi gjorde med en jätte duktig tjej som heter Ida. Jag framstår mest som en flummig liten dvärg som springer runt och hoppar fula hopp. Men det gör inget, fotade minsann också!

eller?

oftast vet man nog vad man egentligen vill. det är att erkänna för sig själv som kan ta tid.

hipp hipp

har sagt till mig själv att jag inte ksa fylleblogga, men måste göra det ändå genom att säga att födelsedagen blev inte så dum ändå!!!!!!!!!!

grattis till mig själv

vet inte om jag någonsin känt mig mer tragisk än denna dag. så här firade jag min födelsedag förra året, det får påminna mig om att livet ibland är helt underbart:

X

livet fistar mig i röven med sin håriga jävla våldtäktsnäve och om tio minuter fyller jag 25 år.

önskar jag gjort denna:

bildkälla

jag pendlar mellan världar. i olika sinnestillstånd lär jag känns mig själv. nya sidor tar form och andra, gamla finner åter sin plats inuti i den person jag är.
jag skrattar. jag gråter. jag samtalar med människor som inte tidigare verkade lika viktiga i min värld som var en bubbla. jag får utbyte, tillit och värme. jag skäms lite över vem jag varit och vem jag är just nu. men det är en insiktsfull skam och den är spännande på något vis.
samtidigt njuter jag, av att få gå inom mig själv på djupet. att få omvärdera och ha tid. tid som kanske alltid funnits där, men som jag tappade bort någonstans på vägen i sökandet efter något större. är kärleken till någon annan större än vikten i att tycka om sig själv?


att lida är ett sätt att förstå vad som verkligen är viktigt här i livet.

Det blir sällan som man tänkt sig

Om tre dagar fyller jag 25. Halva vägen till 50. Jag vaknar upp i mitt gamla flickrum hos mamma och pappa, här är det sedan länge omgjort till gästrum. Jag är alltså gäst i mitt gamla hem, gäst på obestämt tid. Gäst på gott och ont. Här kommer jag också att vakna upp om dom tre dagarna, halv sju ska klockan ringa och kanske är någon vaken då och säger grattis. Sedan ska jag åka till skolan, över en timme tar det härifrån. Jag har redan funderat på vilken musik jag ska lyssna på som gör min 25 års dag lite bättre.

Det här med att jag ska ha barn när jag är 27 år gammal känns plötsligt väldigt avlägset. Tiden går så fort och det blir sällan som man tänkt sig. I bästa fall har jag väl lyckats få tag på en egen lägenhet när jag är 27, en lägenhet där jag kan stanna längre än ett halvår. Varför vara optimist när man kan vara realist?

 

Det pirrar i fingrarna och ömmar i lederna av ölen jag drack igår. I natt har jag vaknat flera gånger av att jag badat i svett eller skakat av kyla. På och av med täcke. Av och på med täcke. Vänder och vrider. Sover. Är vaken. Sover. Är vaken. Jag undrar om jag har feber, jag hoppas nästan det.

Längtar efter hem

Emmeli

I lördags stod jag på flygplatsen som ett fån. hjärtat klappade lite snabbare än vanligt och den starka personen jag försökt vara den senaste veckan var igen en liten flicka som saknade sin andra hälft. Jag kämpade mot tårarna när jag såg alla människor som omfamnade varandra med kärlek och glädje. Återförenades. Vid ett tillfälle snyftade jag till högt när ett par i trettioårsåldern sprang emot varandra och kramades hårt och länge. hans ögon var glansiga och den kärleken man kunde se i deras ögon känns få förunnad.

Jag kände från sekunden jag satte min fot på flygplatsområdet att när jag såg min tvilling så skulle det brista för mig. Folk fick tro vad dom ville, att hon varit borta i flera år, att någon dött, blivit sjuk eller att jag bara är en blödig jävel. Och det är ju sant, nu för tiden när jag är extra glad eller ledsen tårarna i känsliga situationer. Jag visste att hon skulle fatta, att det ibland är svårt att separera total jävla glädje med det tunga i bröstet och att då få vara nära den man står närmast är utlösande för alla känslor man bär inom sig.

Hon kom nästan sist av alla. Jag trängde mig förbi den lilla massan av folk som fortfarande stod och kramades. Hon var lik mig, bara lite brunare.

"detta är kärleken. ett ständigt kast mellan lycklig övertygelse och osäker förtvivlan. där, i mellanrummet, där bygger vi våra liv."

Det har gått en vecka. Känns som tusen år.