en samlad kompott av gamla minnen

Här har ni en liten samlad kompott av inläggen jag kallat för minnen här i bloggen. Bilderna kommer från flickr och det finns länk till respektive fotograf under bilden.

länk

det har gått många månader sedan det tog slut. vi har varit lite av och till efter, men mest av. nu är det veckor sedan jag hörde hans röst och i all min tristess drar jag igång med en storstädning.
in i badrummet städar jag mig. där finner jag hans tandborste. har inte haft mod nog att slänga den, utan istället låtit den bli liggande längst in i ett skåp.
att slänga en tandborse har alltid känts så definitivt för mig, även fast man kan köpa ny för en mindre summa.

jag står och stirrar på den mintgröna borsten som polerat hans tänder så många nätter innan kyssar och smek. efter fylla och bråk. sedan gör jag det, slutar spela det där spelet och bryter tystnaden.
jag tar upp telefonen och skriver den kortaste och ärligaste kärleksförklaringen jag kan.

"har fortfarande kvar din tandborste"

det tar inte mer än någon minut innan det piper till i min mobil, och med hjärtat i halsgropen läser jag;

"släng den inte!"

länk

jag ligger i ett badkar som är så grunt att det bara täcker två tredjedelar av kroppen. utanför den noggrant låsta dörren svansar en äldre grisliknande man runt. jag är ingen vuxen kvinna längre, jag är en livrädd fjortonårig tjej som önskar att jag aldrig fått några bröst.

ligger kvar tills vattnet kallnat och illamåendet är överväldigande.
sedan kräks jag så mycket att jag tror att jag ska kvävas.

länk

jag har flyttat till min första lägenhet och delar rum med honom. egentligen är det ett osmart drag eftersom vi inte riktigt vet vart vi har varandra. därför har vi ställt sängarna så långt ifrån varandra som möjligt. så att det inte ska "hända nåt man ångrar" på fyllan. egentligen gör det inget för mig, snarare tvärt om. men när han säger så vågar jag inte annat än att hålla med eftersom vi kallar oss vänner.

första gången han tar hem en tjej stannar jag ute hela natten. hittar ett litet plastdjur som gör mig sällskap på närmaste skolgård, och kedjeröker ett helt paket. ingen ringer och frågar när eller om jag ska komma hem.

länk

det är första gången jag åker på festival, och förväntningarna är höga. vädret är underbart, och vi är ett stort gäng som byggt upp en pepp i flera veckor.
har lånat pappas stora fina tält, och slår oerfaret upp det i en lerpöl alldeles för nära bajamajorna. min dåvarande pojkvän vägrar att tälta nära oss utan slår upp sitt tält på andra sidan campingen. först blir jag förkrossad, men när första ölen glider ner i strupen tillsammans med tjejerna känns det bättre.
det blir inte alls som jag tänkt mig. ung och naiv med en uppmålad bild av att festival skulle vara paradiset för oss unga slår besvikelsen hårt.

sedan kissar någon i vårt tält. en kompis blir påhoppas av en äckig kille. jag spyr lite i smyg på en bajamaja när jag pratar med mamma i telefonen. ölen tar aldrig slut fastän man är full hela tiden, och det lilla jag ser av min pojkvän är när han visar kuken framför alla mina vänner samt när han ligger däckad med handbojor i någon annans tält.

länk

jag ligger på en sjukhustoalett på akuten och kräks som en fontän. för mindre än en timme sedan tjatade jag på pappa om att få åka till skolan, låtsades som att allting var som vanligt. tjatade och tjatade. men han vägrade. han tittade på mig med den där pappa-blicken av stål, och då förstod jag att det inte gick att låtsas.
det är inte jag som är sjuk. mina fontänspyor är bara någon reaktion jag fått av ovissheten. rädslan vägrar låta mig behålla min luciafrukost, och fastän jag bara är tio år gammal förstår jag allvaret i situationen. när jag känner mig alldeles tom och ihålig reser jag mig upp, torkat mig kring munnen och dricker vatten.

sedan går jag ut och fortsätter vänta. fortsätter hoppas på att vi fortfarande ska vara fem i familjen när julafton kommer.

länk

jag går i lågstadie-tvåan och en kille i min klass är hopplöst förälskad i mig. han är både söt och vi har jätteroligt tillsammans, men hans eldiga känslor är svåra för mig att besvara då jag ännu inte kommit på vad kärlek är. han ringer hem till familjen och sjunger kärlekslåtar på vår telefonsvarare tills bandet tar slut. han ger mig presentar i form av smycken han stulit av sin mamma. han ger mig alla sina album med hockeybilder. han bjuder mig på godis från godisautomater i kiosken. han presenterar mig för hela sin familj som flickan i hans liv. han slår andra killar som försöker komma nära mig. och han frågar chans på mig nästan varje dag för att gång på gång få samma svar. att jag vill vara hans vän.
tillslut blir det för mycket och jag tar avstånd. leker med andra pojkar och flickor som är lika oskyldigt barnsliga som jag själv.
en dag på skolgården drar han med mig bakom huset. där trycker han upp mig mot en vägg så att fötterna lättar från marken. sedan frågar han chans igen.

jag säger ja.

länk

jag har sett honom gråta många gånger, och den här omgångens tårar räknas bara in till några i mängden. jag önskar verkligen att jag kände mer eller mindre, men jag känner precis så där lagom mycket som inte betyder någonting.

länk

Det är några veckor sedan vi gjorde slut, han och jag. Livet rullar på ungefär som innan, bara lite gråare. Det är en helgkväll som alla andra och jag låter alkoholen leta sig genom min kropp, in i varje liten vrå. Ute i natten bli allt mycket enklare och roligare. Sedan går jag hem tillsammans med en kille som jag sedan tidigare tycker är både snygg och rolig. Hela vägen hem känns allt bra, vi pratar och skrattar om allt och inget. In genom lägenhetsdörren känns allt bra. In i sovrummet känns allt bra. Ner under täcket känns allt bra. Ja, inte förrän vi ligger nästan nakna bredvid varandra i sängen kommer jag på att jag är jag och att han är han. Inte han bredvid mig alltså, utan han som i HAN. Och jag inser att mitt hjärta befinner sig någon helt annan stans.

Som ett tecken från ovan piper telefonen till, och jag skämms över att jag inte kan hålla mig ifrån den trots situationen jag försatt mig i. Trots att allting alldeles nyss kändes så självklart. Och jag skämms över att det är så uppenbart både för mig själv och den jag har bredvid mig att jag inte har gått vidare. När jag ser hans namn på displayen drar hela mitt hjärta ihop sig. Jag förbannar mig själv över att jag känner så starkt, och att lusten efter att ligga är så gott som tusen mil härifrån.

Sedan klär jag på mig kläderna igen, och innan jag drar fram tältsängen ur garderoben viskar jag att,

- Jag är kär i en annan. Jag sover i köket.

länk

inte ens ett dygn har gått på hultsfredsfestivalen innan vi får samtalet från göteborg om inbrott i lägenheten. där sitter vi, två bakfulla 17-åringar med bonnebränna, dåligt mobilbatteri och har precis fått reda på att vi förlorat det lilla vi äger av värde.
på mindre än en timme överväger jag säkert tusen gånger att hoppa på första bästa tåg och åka hem. jag går runt som i en dimma utan att kunna bestämma mig medans leriga festivalsvin badar i gytjan bredvid. promenerar ut från området för att ringa föräldrar, vara i fred och överlägga. vi sätter oss på en trottoarkant och lutar huvudena mot varandra. jag tror jag fäller en eller annan tår i ren frustration.

plötsligt dyker en kvinna upp med kamera i högsta hugg. hon säger att vi ser så fina och typiskt "festivaliga" ut där vi sitter. komplimang eller inte. hon får fota hur mycket hon vill, jag bryr mig inte om något annat än min egen fullproppade problemhjärna där jag sitter.
om hon bara kände till misären utöver festivalmisären tänker jag, medans kameran klickar på. ironin är ett faktum.

länk

mitt i natten knackar han på dörren. mitt i en dimma av förtvivlan och tårar finns det någon som vill rädda mig. det är ingen annan om vet om oss två och ingen behöver heller få veta. jag är dämpad. han är som ett piller för mig, fullt av lycka och tankar på bra saker i livet. och plötsligt ligger jag dubbelvikt av skratt i min säng fastän jag precis tagit mig igenom en av livets värsta dagar. sedan somnar vi, inte i varandras armar utan i varsinn sida av sängen. mitt i natten vaknar jag upp i hans famn och känner mig trygg. världens utanför når inte ända fram när han är som ett skyddande plåster över mig. jag andas in hans doft och tackar någon där uppe för att det fortfarande inte är för sent.

länk

det är en promenad som vilken som helst
ända tills han säger att han älskar mig

länk

det är en av dom första gångerna jag passar min lillasyster. hon är bara en liten flicka, och jag är också ett barn. men mamma litar på mig, hon säger att jag är tillräckligt stor nu. att hon vet att jag kan ta ansvar. det är mycket på grund av tilliten från mamma som jag säger nej när min syster bönar och ber om att få gå och bada. vi är på landet där det är tre meter till havet från vår stuga och vi är så gott som uppväxta i havet. ändå säger jag nej. jag tycker att vi ska vänta tills mamma kommer hem. min syster surar lite, men jag tror att hon förstår.
jag föreslår svarte-petter, ett roligt spel. vi sätter oss mitt emot varandra på varsinn pall i den lilla stugan. när det är min systers tur vägrar hon lägga ut sina kort. hon bara sitter där och stirrar. först tror jag att hon retas. sedan går en iskall ilning genom mig när jag förstår vad det är som håller på att hända.
jag är tillräckligt snabbt uppe på benen för att fånga upp hennes lilla kropp när ögonen rullar bakåt och hon faller av pallen.

länk

jag går i andra klass och har rymt från skolan. springer på cykelbanan påväg hem till mamma och pappa. jag vet att mina fröknar kommer bli jätteoroliga och arga, men det bryr jag mig inte om.
när jag kommer fram är dörren låst, och ingen är hemma. jag sätter mig på stentrappan utanför och väntar. blundar och vänder ansiktet mot solen, låter dom första varma vårsolstrålarna värma mig. njuter inte, försöker bara stänga av. jag behöver ingen speciell sysselsättning för att kunna vänta i timmar. min hjärna håller mig mer än sysselsatt. och det är inte ett barns livliga, fantasifulla dagdrömmar. utan det är en inre kamp där min logiska del av hjärnan försöker förklara för mig att livet är detta, medans den andra delen bara vill dö, förintas, krypa ner under täcket med mammas hand över min kind och aldrig mer kliva upp igen.

jag är inte ens åtta år fyllda och jag önskar att jag var någon annan.

länk