En vecka i huvudstaden hade både gått så fort och så långsamt. Allt har varit över förväntan - lägenheten, jobbet, staden, livet. Det finns bara två ovälkomna gäster i mitt liv just nu, tröttheten och ensamheten. Utmattningen av att allt är nytt och alla intrycken måste få sin tid för att sjunka in men jag har inte haft utrymme för att släppa på garden och reflektera. Inte haft modet att fundera över om jag är annat än glad och lycklig här. Jag har kört på, som om jag ägde världen och kunde allt. Jag har lagt fokus på att tro på mig själv och att jag är bra, och vet ni? Det funkar!
