´

några ögonblick från sommaren som blev en början på någonting nytt

det är sant. jag har förändrats.

vad jag längtar efter

jag längtar efter ett hem. längtar så jag blir galen. inbillade mig att mitt behov av den där stabila punkten hade avtagit efter alla vändor fram och tillbaka i olika lägenheter och boendeformer men där hade jag väldigt fel. en sommar kunde passera ganska smärtfritt men nu skriker hela jag efter en tillflyktsort.
längtar efter att bjuda hem en vän på middag
längtar efter att gå på loppisrundor och fynda fina saker
längtar efter att gå och lägga mig när jag vill
längtar efter att gå upp naken på morgonen
längtar efter att stänga in mig och låsa dörren
längtar efter att köpa hem blommor och ställa i en vas på bordet
längtar efter att få plats för mina saker
längtar efter att packa upp min resväska

X

00.52

samvetet. rädslan. oron. ångesten. och den lilla omtanken som vägrar försvinna.
tänk om jag förstör en annan människas liv.
det vill jag inte göra.

Malinka i svartvitt

Började gå igenom gamla filer på mina backup-hårddiskar igår. Tröttnar alltid innan jag hinner rensa bort sånt som är oviktigt och återkommer oftast till gamla favoriter som drar upp trevliga minnen. Som här, några bilder från två gamla fotograferingar för Malinka. Alltid en fröjd att jobba med Carina som ligger bakom fantastiska klänningar för vardag och fest. Tygerna är som medicin för ögonen men på grund av gårdagens sinnesstämning var bilderna plötsligt svartvita. Och ja, det var ju rätt fint det med.

gjort är gjort

det här kommer vara det mest utlämnande inlägg jag någnsin skriver. har funderat länge och väl på om jag vill/kan/ska skriva om detta. om det är rätt mot mig själv och andra. om det kommer lindra min ilska, läka mina sår eller om det rent av göra detta helvete värre. jag har vänt in och ut på mina känslor och tankar, pratat med familj, nära vänner och den där kvinnan som blev min kurator på sjukhuset. jag har många gånger tänkt att det kanske inte var meningen av honom att göra så här mot mig och att det därför är elakt av mig att berätta. att det inte var så farligt. att det kunde varit värre. men det spelar ingen roll. dödar man en människa är den personen inte levande dagen efter även om man ångrar sig.
våldtar man en kvinna är hon en våldtagen kvinna för resten av sitt liv.

-
det var den 25 maj i år som det hände. han tog något från mig som aldrig går att lämna tillbaka. något som man absolut inte får ta. han tog ifrån mig min fria vilja, min värdighet, min trygghet.
rent fysiskt försvann han ur mitt liv redan samma dag som detta hänt. men i mitt huvud har han funnits varje sekund efter det.
och i lördags såg jag honom, hela mitt inre sa ifrån och värmen inombords byttes mot iskalla stötar som sköljde genom min kropp. jag tvingade mig själv att hålla kvar blicken i hans.
det var då han log. han log åt mig och mimade ett hej. jag tittade bort, kunde inte fortsätta se på honom. ville falla till marken, sjunka ner och försvinna i den väldiga festivalleran. när jag vände mig om igen var han borta. då lät jag tårarna rinna och låtsades att det var för att musiken var så vacker.

jag undrar om han berättat för någon om vad som hände den natten. jag undrar vad han svarar när dom frågar. vi som var så goda vänner. vi som älskade varann. vad säger han då? det skulle jag vilja veta.

ibland känner jag dåligt samvete mot dom som inget vet. tjejerna vi båda känner som jag har ljugit rakt upp i ansiktet när dom frågat hur han mår. och hur jag mår. på bilder ser jag hur dom håller om honom och jag ber en stilla bön för att han ska förbli den underbara personen som dom känner. jag ber att dom aldrig ska behöva vakna upp nakna av kräkframkallande viskningar om att vilja bli knullad och med flera kroppsdelar i sig som inte ska vara där.

-
det är så sjukt att detta skulle hända när en blivit vuxen. i mitt eget hem. i min egen säng. under mitt eget täcke. där jag borde vara trygg. det hade kunnat hända vem som helst. vara vem som helst. bara ett omdöme som raderats hos en kåt kille och en djupt sovande tjej som tror att allt är lugnt.
tänker att detta inte kan ske i en värld av vuxna människor. det är vad en tror, eller i alla fall försöker intala sig själv. men det är fel.

och jag är hemskt nervös för att posta det här inlägget. har tänkt så mycket på om jag kommer ångra mig och nu är jag bara en knapptryckning ifrån att berätta någon slags hemlighet. men jag har bestämt mig för att inte vara ännu en som håller tyst och tänker att "det spelar ändå ingen roll". för det gör det. det finns inga ursäkter för det som är gjort. tiden går inte att vrida tillbaka. det går inte att flytta ut ur sin egen kropp. känslan av en händelse som är över på en kort stund kan följa med livet ut.
och kärlek kan på några sekunder bytas ut mot hat.

Är det du?

Hej! Ska du gifta dig? Har du barn? Ska du ha barn? Har du hund? Har du katt? Har du häst? Är du snygg? Vill du vara snygg? Spelar du i band? Jobbar du med ett jobb där du behöver fotograf? Jag är grym på det mesta, tycker bäst om att fotografera människor, interiör och reportage men är inte främmande för annat.

Nu är jag tillbaks i Göteborg och har hur mycket tid som helst för fantastiska bilder. Riktigt bra priser utlovas fram till årsskiftet! Mejla på: evelina.hultqvist@gmail.com för mer info och pris.

X

för er som inte varit inne och tagit en titt på min tillfälliga lilla portfolio, varsågoda att göra det här.

HEJ DU DÄR!

Om det fortfarande är någon som läser den här bloggen så undrar jag varför? Vad tycker ni är det bästa/sämsta? Behöver lite pepp! Tack på förhand.

Hej

Jag har lagt undan lite pengar. För att göra något kul.
Impulsköpte en way out west biljett. I år är första året som jag inte jobbar där. Jag kommer gå som besökare och inte fotograf eller något annat som människor tycker är coolt. Från och med nu är jag bara Evelina Hultqvist. Om någon vill anlita mig som fotograf efter festivalen blir jag glad och kommer göra ett fantastiskt jobb. Jag kan fota allt och lite till men är extra bra på människor.