2016
2016 har varit ett nederlag för världen. Men för mig på ett personligt plan har jag tagit några stora kliv ut ur mörkret som finnits inom mig.
Ännu är jag inte nöjd, det kommer att komma bättre år. Det måste komma bättre år. Vad är annars detta för liv? Men jag är stolt över mig själv den här gången. När 2016 började så var jag endast en spillra. Försökte agera stöttepelare för någon annan för att slippa känna hur trasig jag själv var. Jag sökte så intensivt efter lyckan att jag glömde bort mina egna behov. Mitt enda fokus var att laga allt det som gått sönder. Laga honom, till vilket pris som helst. För om jag lyckades med det så skulle jag också bli hel.
Men det finns någonting som är starkare än den passionerade kärleken. Nämligen en mors kärlek till sitt barn. Om det inte vore för min mamma, som på ett mycket bestämt men samtidigt kärleksfullt sätt bankade vett i huvudet på mig så hade jag förmodligen varit kvar där än. Hon övertalade mig om att jag var tillräckligt stark. Att jag var värd mer. Och hon lovade att hon skulle bära mig om jag inte orkade. Så gjorde jag det svåraste valet jag gjort i mitt liv. Stängde dörren och gick fastän varje cell i kroppen skrek "stanna". Det gjorde så in i helvete ont.
Sen kom våren. Jag åkte till Berlin med Snäckan. Jag började känna att jag kunde vara lycklig på egen hand. Det var en bergodalbana. Ena stunden förkrossad och nästa hög på livet. Jag visste inte längre vem jag var och vad jag hade för behov. Samvetet jagade mig ständigt. Jag kysste någon annan för att testa hur det kändes. Det kändes bra, kanske inte kyssen men frihetskänslan. Jag började tro på att lyckan fanns där ute. Jag insåg att jag försummat mina vänner och deras existens blev plötsligt så oroligt tydlig. Jag kände en ny tacksamhet över att ha dom i mitt liv.
I maj fick jag ett förstahandskontrakt. Stod på jobbet när jag fick samtalet och tårarna sprutade av förvåning och lättnad. Redan två veckor senare var det inflytt. Jag hämtade nycklarna på min födelsedag och kände genuin lycka för första gången på länge. Jag minns hur jag gick runt i lägenheten och drog mina fingrar över fönsterbläck och väggar och tänkte "detta är mitt. nu vänder det, nu vänder det". Jag målade om. Köpte möbler som kändes annat än tillfälliga. Det var en sån härlig känsla, att få landa.
Så kom sommaren. Jag besökte Josefin i Hunnebo och hade magiska dagar där. Jag satt många timmar på mina föräldrars balkong och njöt av lugnet. Låg i gräset i Sannabacken, mitt nya kvarter och lyssnade på dokumentärpoddar. Jag fick tid att sörja det som hände under hösten, att jag förlorat en äggledare. Att jag inte skulle bli någons mamma den här sommaren. Jag var min egen människa igen. Det kändes skönt att inte dela något så värdefullt med någon som honom. Den smärtan som inte går bort är ovissheten inför framtiden, att kroppen kanske inte vill, att mina chanser har blivit sämre. Det är ett vidrigt självplågeri att dra genom huvudet men jag försöker låta bli.
I augusti fick jag besked om att jag har en kronisk inflammation i tarmarna, förmodligen Crohns. Här började en resa med mer fokus på mig själv. Min läkare sjukskrev mig på 50% och uppmanade mig att förändra mitt liv. Det blev tydligt hur dåligt min kropp fungerade nu när jag inte hade annat att lägga allt mitt fokus på. Jag la om kosten, försökte träna mer och stressa mindre.
På jobbet blev jag ett "osäkert kort" enligt min chef, fastän jag aldrig tidigare haft högre sjukfrånvaro än någon annan. Men plötsligt fanns det svart på vitt, att jag aldrig skulle kunna bli helt frisk och uppenbarligen var det tillräckligt för att vilja ha bort mig därifrån. Efter att ha utstått några månader av psykisk terror så gjorde jag något jag inte ångrat en sekund. Jag bad om att få bli uppsagd. Vilken känsla!
I januari ska jag börja arbeta på ett rammakeri, eller faktum är att jag redan tjuvstartat och trivs hur bra som helst. Till en början är det en praktikplats jag har med tanke på att min hälsa är en bergodalbana. I år kan jag ärligt säga att jag är stolt över mig själv, har tagit så många tunga steg i rätt riktning. Om det inte vore för den här förbannade jävla magen som hindrar mig från att kunna leva mitt liv som jag vill så skulle framtiden kännas så himla ljus.
Att få ordning på magen skulle innebära att jag kan jobba och träna som jag vill. För pengar och hälsa är en trevlig kombo har jag hört. Jag skulle kanske kunna träffa någon att bli kär i utan att fasa över hur jag kommer må varje morgon, varje gång vi äter, varje gång vi ska åka någonstans. Och jag skulle förhoppningsvis kunna ha ett barn som växer där inne någon gång i framtiden. Mediciner som funkar, det får blir ett mål inför 2017.
Ännu är jag inte nöjd, det kommer att komma bättre år. Det måste komma bättre år. Vad är annars detta för liv? Men jag är stolt över mig själv den här gången. När 2016 började så var jag endast en spillra. Försökte agera stöttepelare för någon annan för att slippa känna hur trasig jag själv var. Jag sökte så intensivt efter lyckan att jag glömde bort mina egna behov. Mitt enda fokus var att laga allt det som gått sönder. Laga honom, till vilket pris som helst. För om jag lyckades med det så skulle jag också bli hel.
Men det finns någonting som är starkare än den passionerade kärleken. Nämligen en mors kärlek till sitt barn. Om det inte vore för min mamma, som på ett mycket bestämt men samtidigt kärleksfullt sätt bankade vett i huvudet på mig så hade jag förmodligen varit kvar där än. Hon övertalade mig om att jag var tillräckligt stark. Att jag var värd mer. Och hon lovade att hon skulle bära mig om jag inte orkade. Så gjorde jag det svåraste valet jag gjort i mitt liv. Stängde dörren och gick fastän varje cell i kroppen skrek "stanna". Det gjorde så in i helvete ont.
Sen kom våren. Jag åkte till Berlin med Snäckan. Jag började känna att jag kunde vara lycklig på egen hand. Det var en bergodalbana. Ena stunden förkrossad och nästa hög på livet. Jag visste inte längre vem jag var och vad jag hade för behov. Samvetet jagade mig ständigt. Jag kysste någon annan för att testa hur det kändes. Det kändes bra, kanske inte kyssen men frihetskänslan. Jag började tro på att lyckan fanns där ute. Jag insåg att jag försummat mina vänner och deras existens blev plötsligt så oroligt tydlig. Jag kände en ny tacksamhet över att ha dom i mitt liv.
I maj fick jag ett förstahandskontrakt. Stod på jobbet när jag fick samtalet och tårarna sprutade av förvåning och lättnad. Redan två veckor senare var det inflytt. Jag hämtade nycklarna på min födelsedag och kände genuin lycka för första gången på länge. Jag minns hur jag gick runt i lägenheten och drog mina fingrar över fönsterbläck och väggar och tänkte "detta är mitt. nu vänder det, nu vänder det". Jag målade om. Köpte möbler som kändes annat än tillfälliga. Det var en sån härlig känsla, att få landa.
Så kom sommaren. Jag besökte Josefin i Hunnebo och hade magiska dagar där. Jag satt många timmar på mina föräldrars balkong och njöt av lugnet. Låg i gräset i Sannabacken, mitt nya kvarter och lyssnade på dokumentärpoddar. Jag fick tid att sörja det som hände under hösten, att jag förlorat en äggledare. Att jag inte skulle bli någons mamma den här sommaren. Jag var min egen människa igen. Det kändes skönt att inte dela något så värdefullt med någon som honom. Den smärtan som inte går bort är ovissheten inför framtiden, att kroppen kanske inte vill, att mina chanser har blivit sämre. Det är ett vidrigt självplågeri att dra genom huvudet men jag försöker låta bli.
I augusti fick jag besked om att jag har en kronisk inflammation i tarmarna, förmodligen Crohns. Här började en resa med mer fokus på mig själv. Min läkare sjukskrev mig på 50% och uppmanade mig att förändra mitt liv. Det blev tydligt hur dåligt min kropp fungerade nu när jag inte hade annat att lägga allt mitt fokus på. Jag la om kosten, försökte träna mer och stressa mindre.
På jobbet blev jag ett "osäkert kort" enligt min chef, fastän jag aldrig tidigare haft högre sjukfrånvaro än någon annan. Men plötsligt fanns det svart på vitt, att jag aldrig skulle kunna bli helt frisk och uppenbarligen var det tillräckligt för att vilja ha bort mig därifrån. Efter att ha utstått några månader av psykisk terror så gjorde jag något jag inte ångrat en sekund. Jag bad om att få bli uppsagd. Vilken känsla!
I januari ska jag börja arbeta på ett rammakeri, eller faktum är att jag redan tjuvstartat och trivs hur bra som helst. Till en början är det en praktikplats jag har med tanke på att min hälsa är en bergodalbana. I år kan jag ärligt säga att jag är stolt över mig själv, har tagit så många tunga steg i rätt riktning. Om det inte vore för den här förbannade jävla magen som hindrar mig från att kunna leva mitt liv som jag vill så skulle framtiden kännas så himla ljus.
Att få ordning på magen skulle innebära att jag kan jobba och träna som jag vill. För pengar och hälsa är en trevlig kombo har jag hört. Jag skulle kanske kunna träffa någon att bli kär i utan att fasa över hur jag kommer må varje morgon, varje gång vi äter, varje gång vi ska åka någonstans. Och jag skulle förhoppningsvis kunna ha ett barn som växer där inne någon gång i framtiden. Mediciner som funkar, det får blir ett mål inför 2017.
Subscribe to:
Posts (Atom)